ĐĄŃ‚ŃƒĐŽĐŸĐżĐ”ĐŽĐžŃ

ГлаĐČĐœĐ°Ń ŃŃ‚Ń€Đ°ĐœĐžŃ†Đ° ĐĄĐ»ŃƒŃ‡Đ°ĐčĐœĐ°Ń ŃŃ‚Ń€Đ°ĐœĐžŃ†Đ°

КАбЕГОРИИ:

АĐČŃ‚ĐŸĐŒĐŸĐ±ĐžĐ»ĐžĐŃŃ‚Ń€ĐŸĐœĐŸĐŒĐžŃĐ‘ĐžĐŸĐ»ĐŸĐłĐžŃĐ“Đ”ĐŸĐłŃ€Đ°Ń„ĐžŃĐ”ĐŸĐŒ Đž ŃĐ°ĐŽĐ”Ń€ŃƒĐłĐžĐ” ŃĐ·Ń‹ĐșĐžĐ”Ń€ŃƒĐłĐŸĐ”Đ˜ĐœŃ„ĐŸŃ€ĐŒĐ°Ń‚ĐžĐșĐ°Đ˜ŃŃ‚ĐŸŃ€ĐžŃĐšŃƒĐ»ŃŒŃ‚ŃƒŃ€Đ°Đ›ĐžŃ‚Đ”Ń€Đ°Ń‚ŃƒŃ€Đ°Đ›ĐŸĐłĐžĐșĐ°ĐœĐ°Ń‚Đ”ĐŒĐ°Ń‚ĐžĐșĐ°ĐœĐ”ĐŽĐžŃ†ĐžĐœĐ°ĐœĐ”Ń‚Đ°Đ»Đ»ŃƒŃ€ĐłĐžŃĐœĐ”Ń…Đ°ĐœĐžĐșĐ°ĐžĐ±Ń€Đ°Đ·ĐŸĐČĐ°ĐœĐžĐ”ĐžŃ…Ń€Đ°ĐœĐ° Ń‚Ń€ŃƒĐŽĐ°ĐŸĐ”ĐŽĐ°ĐłĐŸĐłĐžĐșĐ°ĐŸĐŸĐ»ĐžŃ‚ĐžĐșаПраĐČĐŸĐŸŃĐžŃ…ĐŸĐ»ĐŸĐłĐžŃĐ Đ”Đ»ĐžĐłĐžŃĐ ĐžŃ‚ĐŸŃ€ĐžĐșĐ°ĐĄĐŸŃ†ĐžĐŸĐ»ĐŸĐłĐžŃĐĄĐżĐŸŃ€Ń‚ĐĄŃ‚Ń€ĐŸĐžŃ‚Đ”Đ»ŃŒŃŃ‚ĐČĐŸĐąĐ”Ń…ĐœĐŸĐ»ĐŸĐłĐžŃĐąŃƒŃ€ĐžĐ·ĐŒĐ€ĐžĐ·ĐžĐșĐ°Đ€ĐžĐ»ĐŸŃĐŸŃ„ĐžŃĐ€ĐžĐœĐ°ĐœŃŃ‹Đ„ĐžĐŒĐžŃĐ§Đ”Ń€Ń‡Đ”ĐœĐžĐ”Đ­ĐșĐŸĐ»ĐŸĐłĐžŃĐ­ĐșĐŸĐœĐŸĐŒĐžĐșаЭлДĐșŃ‚Ń€ĐŸĐœĐžĐșĐ°






Trollkarlens hatt






Tove Jansson

 

 

INLEDNING

 

En grÄ morgon fö ll den fö rsta snö n ö ver mumindalen. Den kom smygan de tÀ tt och tyst, och pÄ nÄ gra timmar var allting vitt.

Mumintrollet stod pÄ trappan och tittade pÄ hur dalen drog vinter lakan ö ver sig, och han tÀ nkte stillsamt, i kvÀ ll gÄ r vi i ide. Fö r sÄ brukar alla mumintroll gö ra nÄ ngÄ ng i november (och det À r egentligen ganska fö rnuftigt av den som inte À lskar mö rker och kö ld). Han stÀ ngde dö rren och tassade in till sin mamma och sa:

Snö n har kommit.

Jag vet, sa mumintrollets mamma. Jag har redan bÀ ddat med de var maste tÀ ckena Ä t er allihop. Du fÄ r sova i vÀ stra vindskammaren till sammans med det lilla djuret Sniff.

Men Sniff snarkar sÄ fö rskrÀ ckligt, sa mumintrollet. Kunde jag inte fÄ sova med snusmumriken istÀ llet?

Som du vill, sa muminmamman. Sniff kan fÄ ligga i ö stra vindskamma ren.

SÄ fö rberedde sig muminfamiljen och alla deras vÀ nner och bekanta omstÀ ndligt och allvarligt fö r den lÄ nga vintern. Mumintrollets mamma dukade Ä t dem pÄ verandan men var och en fick bara granbarr i sin kopp (det À r nÀ mligen viktigt att ha magen full av barr om man tÀ nker sova tre mÄ nader). NÀ r middagen var slut (och den smakade inget vidare) sa man godnatt lite ordentligare À n vanligt och mamman uppmanade alla att borsta tÀ nderna. Sen gick mumintrollets pappa omkring och stÀ ngde alla dö rrar och fö nsterluckor och hÀ ngde myggnÀ t ö ver takkronan fö r att den inte skulle bli dammig.

Och sÄ krö p var och en ner i sin sÀ ng, gjorde en trevlig grop Ä t sig, drog tÀ cket upp till ö ronen och tÀ nkte pÄ nÄ nting roligt. Men mu mintrollet suckade lite och sa: Vi fö rlorar en hel massa tid i alla fall!

Inte! sa snusmumriken. Vi drö mmer. Och nÀ r vi vaknar igen À r det vÄ r...

Ja... mumlade mumintrollet. Han hade redan glidit lÄ ngt bort i drö mmarnas halvskymning.

DÀ rute fö ll snö n, tÀ tt och fint. Den tÀ ckte redan trappan, den hÀ ngde tung ö ver tak och fö nsterkarmar. Snart skulle hela muminhuset vara en mjuk, rund driva. Klockorna upphö rde att ticka, den ena efter den andra, vintern hade kommit.

 

 

FÖ RSTA KAPITLET

 

I vilket beskrives hur mumintrollet, snusmumriken och Sniff hittade trollkarlens hatt, hur fem smÄ moln ofö rmodat uppenbarade sig, och hur hemulen skaffade sig en ny hobby.

En vÄ rmorgon klockan fyra flö g den fö rsta gö ken genom mumindalen. Den satte sig pÄ det blÄ a muminhusets tak och gol Ä tta gÄ nger, lite hest visserligen, fö r det var À nnu mycket tidigt pÄ vÄ ren.

Sen flö g den vidare mot ö ster.

Mumintrollet vaknade och lÄ g en lÄ ng stund och tittade i taket utan att fö rstÄ var han befann sig. Han hade sovit hundra nÀ tter och hundra dagar, och drö mmarna vimlade À nnu omkring honom och ville dra in honom i sö mnen igen.

Men nÀ r han snurrade runt fö r att hitta en ny trevlig sovstÀ llning fick han syn pÄ nÄ nting som gjorde honom alldeles klarvaken. Snusmum rikens sÀ ng var tom.

Mumintrollet satte sig upp.

Jo, snusmumrikens hatt var ocksÄ borta. Det var det vÀ rsta, sa mu mintrollet.

Han tassade fram till det ö ppna fö nstret och tittade ut. Jaha, snusmumriken hade anvĂ€ nt repstegen. Mumintrollet halade sig ö ver fö nsterbrĂ€ det och klĂ€ ttrade fö rsiktigt ner pĂ„ sina korta ben. Han kun de tydligt se snusmumrikens fotspĂ„ r i den vĂ„ ta jorden. De fnattade hit och dit och var ganska svĂ„ ra att fö lja. Ibland gjorde de lĂ„ nga skutt och korsade sig sjĂ€ lva. — Han har varit glad, funderade mumintrollet. HĂ€ r har han gjort en kullerbytta, det Ă€ r klart och tydligt.

Plö tsligt lyfte mumintrollet nosen och lyssnade. LÄ ngt borta spela de snusmumriken pÄ sin munharmonika, han spelade sin gladaste visa:»Alla smÄ djur slÄ r rosett pÄ sin svans.«Mumintrollet bö rjade springa rakt mot musiken.

Nere vid floden trÀ ffade han pÄ snusmumriken som satt pÄ brorÀ cket med benen dinglande ö ver floden och sin gamla hatt neddragen ö ver ö ro nen.

Hej, sa mumintrollet och satte sig bredvid honom.

Hej, hej, sa snusmumriken, och spelade vidare.

Solen hade nÀ tt och jÀ mnt hunnit ö ver skogstopparna och lyste dem rakt i ansiktet. De kisade pÄ henne och svÀ ngde med benen ö ver det blanka rinnande vattnet och kÀ nde sig obekymrade och vÀ nskapliga.

PÄ denhÀ r floden hade de seglat mot mÄ nga mÀ rkliga upplevelser fö rr i vÀ rlden. Och pÄ varje resa hade de hittat nya vÀ nner och tagit dem med sig hem till mumindalen. Mumintrollets pappa och mamma tog emot alla deras bekantskaper lika lugnt, de flyttade bara in nya sÀ ngar och gjorde matbordet stö rre. SÄ hade muminhuset blivit ett vimmelhus dÀ r man gjorde vad som fö ll en in och sÀ llan bekymrade sig fö r morgonda gen. DÀ r hÀ nde visserligen uppskakande och fö rskrÀ ckliga saker ibland men ingen hann nÄ nsin ha trÄ kigt (och det var ju en stor fö rdel).

NÀ r snusmumriken kommit till sista versen av sin vÄ rvisa stoppade han munharmonikan i fickan och sa:

Ä r Sniff vaken?

Det tror jag inte, sa mumintrollet. Han sover alltid en vecka lÀ ngre À n de andra.

DÄ ska vi vÀ cka honom, sa snusmumriken beslutsamt och hoppade ner frÄ n brorÀ cket. Vi mÄ ste gö ra nÄ nting ovanligt idag fö r det blir en fin dag.

Under ö stra vindskammarens fö nster signalerade mumintrollet enligt deras hemliga system: tre vanliga visslingar och en lÄ ng i tassarna (vilket betyder, det À r saker i gö rningen). De hö rde att Sniff slutade snarka, men ingenting rö rde sig dÀ ruppe.

En gÄ ng till! sa snusmumriken. Och de signalerade med dubbel kraft.

DÄ smÀ lldes fö nstret upp.

Jag sover! skrek Sniff fö rargat.

Kom ner nu, och var inte arg, sa snusmumriken. Vi tÀ nker gö ra nÄ n ting ovanligt.

DÄ rÀ tade Sniff ut sina sovskrynkliga ö ron och klÀ ttrade nerfö r repstegen (man bö r kanske omnÀ mna att de hade repstegar under alla fö nster fö r det tar sÄ lÄ ng tid att gÄ i trappor).

Det hö ll verkligen pÄ att bli en fin dag. Marken var full av yrvak na kryp som hade sovit hela vintern och sprang omkring och kÀ nde igen sig ö verallt. Man vÀ drade klÀ der och borstade morrhÄ ren och lagade si na hus och beredde sig pÄ allt sÀ tt fö r den nya vÄ ren.

Ibland stannade de och tittade pÄ ett husbygge eller hö rde pÄ ett grÀ l (sÄ na fö rekommer nÀ mligen ofta de fö rsta vÄ rdagarna fö r man kan ha mycket dÄ ligt morgonhumö r just nÀ r man har krupit ur idet).

HÀ r och var satt trÀ dendar pÄ grenarna och kammade sitt lÄ nga hÄ r, och i snö flÀ ckarna pÄ stammarnas norrsida grÀ vde mö ssbarn och smÄ knytt lÄ nga tunnlar.

Glad vÄ r! sa en À ldre snokherre. Och hur har vintern varit?

Tack bra, svarade mumintrollet. Har farbror sovit gott?

Fint, sa snokherrn. HĂ€ lsa till pappa och mamma!

SÄ dÀ r ungefÀ r pratade de med en mÀ ngd personer de mö tte. Men ju hö gre uppÄ t berget de kom dess folktommare blev der, och till slut sÄ g de bara en och annan musmoder som fnattade omkring och vÄ rstÀ dade.

Det var vÄ tt ö verallt.

Fy sÄ obehagligt, sa mumintrollet och lyfte tassarna hö gt i den smÀ ltande snö n. Det kan aldrig vara bra fö r ett mumintroll med sÄ hÀ r mycket snö. Det har mamma sagt. Och sÄ nö s han.

Hö r du mumintroll, sa snusmumriken. Jag har fÄ tt en idé. Hur skulle det vara om vi gick À nda upp pÄ bergstoppen och reste ett kummel fö r att visa att ingen har varit dÀ r fö re oss?

Det gö r vi! ropade Sniff och satte ivÀ g fö r att hinna fö re de and ra.

PÄ toppen dansade vÄ rvinden fritt omkring och runtom sÄ g man blÄ a horisonter. VÀ sterut lÄ g havet, ö sterut slingrade floden in bland Ens liga Bergen, norrut bredde de stora skogarna sin vÄ rliga matta, och i sö der steg rö ken ur mumintrollets skorsten fö r mumintrollets mamma ko kade morgonkaffe. Men Sniff sÄ g ingenting av allt detta. Fö r pÄ ber gets topp lÄ g en hatt, en hö g svart hatt.

NÄ n har varit hÀ r fö re oss! skrek Sniff.

Mumintrollet tog upp hatten och tittade pÄ den. Den À r mycket fin, sa han. Kanske den passar pÄ dig, mumrik.

Nej nej, sa snusmumriken som À lskade sin gamla grö na hatt. Den À r alldeles fö r ny!

Kanske pappa vill ha den, funderade mumintrollet.

Vi tar den med oss, sa Sniff. Men nu vill jag hem. Min mage vrÄ lsrkiker efter kaffe. Gö r era?

Om! sa mumintrollet och snusmumriken med kÀ nsla.

SÄ gick det till nÀ r de hittade Trollkarlens hatt och tog den med sig hem, utan en aning om att de dÀ rigenom gjorde mumindalen till en tummelplats fö r trolleri och besynnerligheter av alla slag.

NÀ r mumintrollet, snusmumriken och Sniff kom in pÄ verandan hade de andra redan druckit kaffe och fö rsvunnit Ä t olika hÄ ll. Bara mumint rollets pappa satt kvar och lÀ ste tidningen.

JasÄ, ni har ocksÄ vaknat, sa han. MÀ rkvÀ rdigt lite i tidningen idag. En bÀ ck har sprÀ ngt sin fö rdÀ mning och tillintetgjort ett myr samhÀ lle. Alla rÀ dades. Vidare flö g den fö rsta vÄ rgö ken genom dalen klockan fyra och fortsatte mot ö ster (en trö stergö k À r ju bra fö rstÄ s men en vÀ stergö k hade varit À nnu bÀ ttre).

Titta vad vi har hittat, sa mumintrolet stolt. En fin, svart hö g hatt Ä t dig!

Muminpappan undersö kte hatten myket noga och sÄ satte han den pÄ sig framfö r salongsspegeln. Hatten var nÄ got fö r stor och svÄ r att se i men det hela gjorde ett mÀ ktigt intryck.

Mamma! skrek mumintrollet. Kom och titta pÄ pappa!

Mamman ö ppnade kö ksdö rren och stannade mycket fö rvÄ nad pÄ trö skeln.

KlÀ r den mig? frÄ gade muminpappan.

Det gö r den nog, sa mumintrollets mamma. Ja, du ser ju riktigt man lig ut i den. Den À r bara liksom en liten aning fö r stor.

Ä r det bĂ€ ttre sĂ„ hĂ€ r? frĂ„ gade pappan och skö t hatten i nacken.

Hm, sa muminmamman. Visst À r det bra, men jag tror nÀ stan du ser mer vÀ rdig ut utan hatt.

Pappan speglade sig framifrÄ n och backifrÄ n och frÄ n sidorna, och sÄ stÀ llde han hatten pÄ byrÄ n med en suck.

Du har rÀ tt, sa han. Det À r inte allt som behö ver prydas.

Behaget pryder sig sjĂ€ lvt, sa mumintrollets mamma vĂ€ nligt. Ä t mer Ă€ gg, ungar, ni har levat pĂ„ barr hela vintern! Och sĂ„ fö rsvann hon ut i kö ket igen.

Men vad ska vi gö ra med den? frÄ gade Sniff. En sÄ fin hatt!

Ha den som papperskorg, sa mumintrollets pappa. DÀ refter drog han sig tillbaka till ö vre vÄ ningen fö r att skriva sina memoarer (den sto ra boken som handlar om muminpappans stormiga ungdom).

Snusmumriken flyttade ner hatten pÄ golvet mellan byrÄ n och kö ks dö rren. Nu har ni en ny mö bel igen, sa han och grinade, fö r snusmumri ken hade sÀ llan fö rstÄ else fö r À gandets glÀ dje. Han trivdes med den gamla kostym han hade haft pÄ sig sedan han fö ddes (var och hur vet ingen), och den enda À godel han inte gav bort var munharmonikan.

Ä r ni klara med frukosten sĂ„ gĂ„ r vi ut och ser vad snorkarna har fö r sig, sa mumintrollet. Men innan han gick ut i trĂ€ dgĂ„ rden slĂ€ ngde han sina Ă€ ggskal i papperskorgen, fö r han var (ibland) ett ordentligt mumintroll.

SĂ„ var det tomt i salongen.

I hö rnet mellan byrĂ„ n och kö ksdö rren stod Trollkarlens hatt med Ă€ ggskal pĂ„ botten. Och nu hĂ€ nde nĂ„ nting verkligt underligt. Ä ggskalen bö rjade fö rvandla sig.

Det Ă€ r nĂ€ mligen sĂ„, att om nĂ„ nting fĂ„ r ligga tillrĂ€ ckligt lĂ€ nge i en trollkarls hatt sĂ„ fö rvandlas det till nĂ„ nting helt annat — vad kan man aldrig veta pĂ„ fö rhand. Det var en lycka att mumintrollets pappa inte passade i hatten, fö r hade han behĂ„ llit den pĂ„ sig lite lĂ€ ngre sĂ„ vete alla smĂ„ djurs beskyddare vad det hade blivit av honom. Som det nu var fick pappan bara en lĂ€ tt huvudvĂ€ rk (och den gick ö ver pĂ„ eftermid dagen).

Men À ggskalen lÄ g kvar i hatten, och de bö rjade lÄ ngsamt byta form. De behö ll sin vita fÀ rg men vÀ xte och vÀ xte och blev mjuka och ulliga. Om en stund fyllde de hatten helt och hÄ llet. Och sÄ lö sgjorde sig fem smÄ runda moln frÄ n hattbrÀ ttet och seglade ut pÄ verandan, dunsade mjukt nerfö r trappan och stannade i luften en liten bit ö ver marken. Men Trollkarlens hatt var tom.

Det var det vÀ rsta, sa mumintrollet.

Ä r det eldsvĂ„ da? frĂ„ gade snorken oroligt.

Orö rliga stod molnen framfö r dem, utan att fö rÀ ndra form, som om de vÀ ntat.

Snorkfrö ken strÀ ckte mycket fö rsiktigt ut tassen och rö rde vid den nÀ rmaste molntappen. Den kÀ nns som bomull, sa hon fö rvÄ nad. De andra kom nÀ rmare och kÀ nde efter.

Precis som en liten dyna, sa Sniff.

Snusmumriken gav ett av molnen en varlig knuff. Det gled ett stycke och stannade igen.

Vems À r de? frÄ gade Sniff. Hur kom de in pÄ verandan?

Mumintrollet skakade pÄ huvudet. Det var det konstigaste jag har varit med om, sa han. Kanske vi borde gÄ in efter mamma.

Nej, nej, ropade snorkfrö ken. Vi ska undersö ka dem sjÀ lva. Och hon drog ner ett moln pÄ marken och slÀ tade ö ver det med tassen. SÄ mjukt! sa snorkfrö ken. Och i nÀ sta sekund hade hon satt sig pÄ molnet och gungade fnittrande upp och ner.

FÄ r jag ochsÄ ett! skrek Sniff och À ntrade ett annat moln. Hej hopp! Men nÀ r han sade hopp! lyfte molnet och beskrev en elegant liten bÄ ge ö ver marken.

Du milde! utbrast Sniff. Det rö rde sig!

Nu stö rtade alla upp pÄ varsitt moln och ropade hopp! Hej hopp!

Molntussarna seglade ivÀ g som stora lydiga kaniner hit och dit i lÄ nga skutt. Det var snorken som kom underfund med hur man styrde dem. Ett lÀ tt tryck med ena tassen, och molnet svÀ ngde. Med bÄ da tassarna, full fart framÄ t. SmÄ vickningar med baken, och molnet steg À nda tills man hö ll sig stilla.

Det var alldeles fö rfÀ rligt roligt.

De vÄ gade sig À nda upp i trÀ dtopparna och pÄ muminhusets tak.

Mumintrollet landade med sitt moln utanfö r muminpappans fö nster och skrek: Kukeliku! (han var sÄ hÀ nfö rd att han inte hittade pÄ nÄ nting fiffigare).

Muminpappan slÀ ppte sin memoarpenna och stö rtade fram till fö nst ret.

Vid min svans! utbrast han. Vid min svans! Mer kunde han inte fÄ fram.

DethÀ r blir ett fint kapitel fö r dina memoarer, sa mumintrollet. Och sÄ styrde han sitt moln till kö ksfö nstret och ropade pÄ mamma.

Muminmamman hö ll pÄ med att laga pyttipana och hade mycket brÄ ttom.

Vad har du nu hittat pÄ, lilla muminbarn, sa hon. Akta dig bara sÄ du inte trillar ner!

Men nere i trÀ dgÄ rden hade snorken och snusmumriken hittat pÄ nÄ n ting nytt. De styrde i full fart mot varandra och kolliderade med en mjuk duns. Den som fö rst ramlade av hade fö rlorat.

Nu ska du fÄ se! skrek snusmumriken och klÀ mde tassarna i molnets sidor. FramÄ t!

Men snorken vÀ jde skickligt Ä t sidan och anfö ll sedan lö mskt unde rifrÄ n.

Snusmumrikens moln kantrade och han fö ll pÄ huvudet i rabatten sÄ att hatten trycktes ner ö ver nosen.

Tredje ronden! skrek Sniff som var skiljedomare och flö g en bit ö ver de andra. TvÄ mot ett! Klara? FÀ rdiga! GÄ!

Ska vi gö ra en liten flygtur tillsammans? frÄ gade mumintrollet snorkfrö ken.

GÀ rna, sa snorkfrö ken och styrde upp sitt moln bredvid hans. Vart ska vi fara?

Om vi skulle leta reda pÄ hemulen och fö rvÄ na honom, fö reslog mu mintrollet.

De gjorde en tur ö ver trÀ dgÄ rden, men hemulen fanns inte pÄ sina vanliga platser.

Han brukar aldrig ge sig av lÄ ngt, sa snorkfrö ken. Senast jag sÄ g honom sorterade han sina frimÀ rken.

Men det var fö r ett halvÄ r sen, pÄ pekade mumintrollet.

Aj, javisst! sa snorkfrö ken. Vi har ju sovit sen dess.

Sov du gott? frÄ gade mumintrollet.

Snorkfrö ken flö g elegant ö ver en trÀ dtopp och funderade lite innan hon svarade. Det var en hemsk drö m jag hade! sa hon. En otÀ ck karl i en hö g svart hatt som grinade Ä t mig.

Det var konstigt, sa mumintrollet. Jag hade precis samma drö m. Hade han vita handskar ochsÄ?

Just det, sa snorkfrö ken och nickade.

De tÀ nkte en stund ö ver detta medan de sakta gled genom skogen.

Plö tsligt fick de syn pÄ hemulen som vankade fram med tassarna pÄ ryggen och nosen riktad mot marken. Mumintrollet och snorkfrö ken gick i glidflykt ner pÄ varsin sida om honom, och pÄ en gÄ ng ropade de: Godmorgon!

Usch! utbrast hemulen. Fy, vad jag blev rÀ dd! Ni vet att man inte fÄ r vara plö tslig mot mig, jag kan fÄ hjÀ rtat i vrÄ ngstrupen.

Aj, ursÀ kta, sa snorkfrö ken. Ser du vad vi rider pÄ!

Det var underligt, sa hemulen. Men jag À r sÄ van vid att ni gö r un derliga saker. Och just nu À r jag svÄ rmodig.

Varfö r det? frÄ gade snorkfrö ken medlidsamt. En sÄ nhÀ r fin dag?

Hemulen skakade pÄ huvudet. Ni skulle À ndÄ inte fö rstÄ mig, sa han.

Vi ska fö rsö ka, sa mumintrollet. Har du tappat ett feltryck nu igen?

TvÀ rtom, suckade hemulen. Jag har alla. Vartenda ett. Min frimÀ rkssamling À r fullstÀ ndig. Ingenting saknas i den.

NÄ, dÄ sÄ! sa snorkfrö ken uppmuntrande.

Ja, jag visste ju att ni inte skulle fö rstÄ mig, sa hemulen.

Mumintrollet och snorkfrö ken tittade bekymrat pÄ varann. De lÀ t si na moln backa en liten bit av hÀ nsyn till hemulens sorg och fortsatte strax bakom hans rygg. Hemulen vankade vidare medan mumintrollet och snorkfrö ken vÀ ntade pÄ att han skulle tala om det som hans hjÀ rta var fullt av.

Och om en stund utbrast hemulen: Ha! Meningslö st.

Efter À nnu en stund sa han: Vad tjÀ nar alltsammans till! Man kan anvÀ nda min frimÀ rkssamling till tuppapper!

Men hemul dÄ! sa snorkfrö ken upprö rd. Tala inte sÄ dÀ r! Din frimÀ rkssamling À r den finaste i vÀ rlden!

Det À r just det! ropade hemulen fö rtvivlat. Den À r fÀ rdig! Det finns inte ett frimÀ rke, inte ett feltryck som jag inte har samlat. Inte ett enda! Vad ska jag ta mig till?

Jag tror jag bö rjar fö rstÄ, sa mumintrollet lÄ ngsamt. Du À r inte samlare lÀ ngre, du À r bara À gare, och det À r inte alls sö roligt.

Nej, mumlade hemulen fö rkrossad. Inte alls. Han stannade och vÀ nde sitt hoprynkade ansikte mot dem.

KÀ ra hemul, sa snorkfrö ken och klappade honom fö rsiktigt pÄ tassen. Jag har en idé. TÀ nk om du skulle bö rja samla nÄ nting helt annat, nÄ n ting alldeles nytt?

Det À r en idé, medgav hemulen. Men han var fortfarande hopskrynk lad, fö r han tyckte inte han kunde vara glad genast efter ett sÄ stort bekymmer.

FjÀ rilar till exempel? fö reslog mumintrollet.

Omö jligt, sa hemulen och dystrade till. Det samlar min kusin pÄ fÀ dernet. Och honom kan jag inte tÄ la.

Sidenband dÄ? sa snorkfrö ken.

Hemulen bara fnö s.

Smycken? fortsatte snorkfrö ken fö rhoppningsfullt. De tar aldrig slut!

Ä sch, sa hemulen.

Ja, dÄ vet jag verkligen inte, sa snorkfrö ken.

Vi ska fundera ut nÄ nting Ä t dig, sa mumintrollet trö stande. Mamma vet sÀ kert. FrÄ n det ena till det andra, har du sett bisamrÄ ttan?

Han sover À n, svarade hemulen sorgset. Han sa att det var onö digt att stiga upp sÄ tidigt, och det hade han sannerligen rÀ tt i. Och he mulen fortsatte sin ensliga vandring genom skogen.

Mumintrollet och snorkfrö ken styrde sina moln À nda upp ö ver trÀ dtopparna och vaggade sakta framÄ t i solskenet. De funderade pÄ nÄ nting som hemulen skulle kunna samla pÄ.

SnÀ ckor? framkastade snorkfrö ken.

Eller byxknappar, sa mumintrollet.

Men vÀ rmen gjorde dem sö mniga. Det gick inte att tÀ nka. De lade sig pÄ rygg pÄ sina moln och tittade upp i vÄ rhimlen dÀ r lÀ rkorna sjö ng.

Och plö tsligt fick de syn pÄ den fö rsta fjÀ rilen. Varenda en vet ju att om den fö rsta fjÀ rilen man ser À r gul, sÄ betyder det att sommarn blir glad. Om den À r vit blir det bara en lugn sommar (svarta och bru na fjÀ rilar ska man inte alls tala om, det À r alldeles fö r sorgligt).

Men denhÀ r fjÀ rilen var gyllene.

Vad kan det betyda? undrade mumintrollet. En guldfjÀ ril har jag aldrig sett fö rr.

Guld À r À nnu bÀ ttre À n gult, sa snorkfrö ken. Du ska fÄ se!

NÀ r mumintrollet och snorkfrö ken kom hem till middagen mö tte dem hemulen pÄ trappan. Han strÄ lade av glÀ dje.

NĂ„? sa mumintrollet. Vad blev det?

VÀ xter! skrek hemulen. Jag ska botanisera! Snorken hittade pÄ det. Jag ska samla ihop vÀ rldes finaste herbarium! Och hemulen bredde ut kjolen[1] fö r att visa dem sitt fö rsta fynd. Bland jord och lö v lÄ g en liten smal vÄ rlö k.

Gagea lutea, sa hemulen stolt. Nummer ett i samlingen. Felfritt exemplar.

Och han gick in och tö mde alltsammans pÄ matbordet.

Flytta dig till hö rnet, sa mumintrollets mamma, fö r hĂ€ r ska soppan stĂ„. Ä r alla inne? Sover bisamrĂ„ ttan Ă€ n?

Som en gris, sa Sniff.

Har ni haft roligt idag? frÄ gade muminmamman nÀ r hon hade fyllt al la tallrikar.

Hemskt roligt! skrek hela familjen.

NÀ sta morgon nÀ r mumintrollet gick till vedboden fö r att slÀ ppa ut de fem molnen var de fö rsvunna, vartenda ett. Och ingen kunde tÀ nka sig att det hade nÄ nting att gö ra med nÄ gra À ggskal som Ä ter lÄ g pÄ botten av Trollkarlens hatt.

 

 

ANDRA KAPITLET

 

I vilket berÀ ttas om hur mumintrollet blev fö rvandlat till ett spö kdjur och À ntligen utkrÀ vde hÀ mnd pÄ myrlejonet, samt om mumintrol lets och snusmumrikens hemlighetsfulla nattvandring.

En varm och stilla dag nÀ r sommarregnet fö ll ö ver mumindalen beslö t man sig fö r att leka kurragö mma inomhus.

Sniff stod i ett hö rn med nosen i tassarna och rÀ knade hö gt. NÀ r han kom till tio svÀ ngde han runt och bö rjade leta; fö rst pÄ de vanli ga gö mstÀ llena och sen pÄ de underliga.

Mumintrollet lÄ g under verandabordet och kÀ nde sig lite oroligt. Det var ingen bra plats, det kÀ nde han pÄ sig. Sniff skulle absolut lyfta pÄ bordduken och dÄ var han fast. Mumintrollet tittade hit och dit, och dÄ fick han syn pÄ den hö ga svarta hatten som nÄ n hade stÀ llt i en vrÄ.

Det var en glÀ nsande idé! Sniff skulle aldrig hitta pÄ att lyfta pÄ hatten. Mumintrollet krö p snabbt och tyst bort till hö rnet och drog hatten ö ver huvudet. Den rÀ ckte inte lÀ ngre À n till magen, men om han gjorde sig riktigt liten och stoppade in svansen skulle han sÀ kert bli ganska osynlig.

Mumintrollet fnittrade fö r sig sjÀ lv nÀ r han hö rde hur alla de and ra blev hittade, en efter en. Hemulen hade tydligen gö mt sig under soffan igen, han hittade aldrig nÄ n bÀ ttre plats. Nu sprang de omkring allesammans och sö kte efter mumintrollet.

Han vÀ ntade À nda tills han blev rÀ dd att de skulle ledsna pÄ letan det, dÄ krö p han ur hatten och stack in huvudet genom dö rren och sa: Tittut!

Sniff stirrade pÄ honom en lÄ ng stund, sen sa han ganska ovÀ nligt: Tittut sjÀ lv.

Vem À r det dÀ r? viskade snorkfrö ken.

De andra skakade pÄ huvudet och fortsatte att stirra pÄ mumintrol let.

Stackars lilla mumintroll! Han hade blivit fö rvandlad till ett myc ket underligt djur inne i Trollkarlens hatt. Allt som var runt pÄ ho nom hade blivit smalt och allt som var smÄ tt hade blivit stort. Och det mest konstiga var att han sjÀ lv var den enda som inte kunde se hur det var fatt.

Nu blev ni allt fö rvÄ nade, sa mumintrollet och tog ett osÀ kert steg framÄ t pÄ sina lÄ nga, skrankliga ben. Ni har inte en aning om var jag har varit!

Det interesserar oss inte, sa snorken. Men du ser verkligen sÄ ful ut att vem som helst kan bli fö rvÄ nad.

Vad ni À r ovÀ nliga, mumlade mumintrollet sorgset. Ni fick vÀ l leta fö r lÀ nge. Vad ska vi gö ra nu?

Fö rst av allt borde du kanske presentera dig, sa snorkfrö ken stelt. Vi vet ju inte alls vem du À r.

Mumintrollet tittade fö rvÄ nad pÄ henne, men sÄ kom han att tÀ nka pÄ att dethÀ r var en ny lek. Han skrattade fö rtjust och sa: Jag À r Kungen av Kalifornien!

Och jag À r snorksystern, sa snorfrö ken. Det hÀ r À r min bror.

Jag heter Sniff, sa Sniff.

Jag À r snusmumriken, sa snusmumriken.

Usch vad ni À r trÄ kiga, sa mumintrollet. Kunde ni inte ha hittat pÄ nÄ nting ovanligare! Nu gÄ r vi ut, jag tror det hÄ ller pÄ att klarna.

Han klev ut pÄ trappan, och de andra fö ljde honom, mycket fö rvÄ nade och ganska misstÀ nksamma.

Vem À r detdÀ r? frÄ gade hemulen som satt utanfö r huset och rÀ knade stÄ ndare i en solros.

Det À r Kungen av Kalifornien, sa snorkfrö ken tveksamt.

Ska han bo hÀ r? frÄ gade hemulen.

Det fÄ r mumintrollet avgö ra, sa Sniff. Jag undrar just vart han tog vÀ gen.

Mumintrollet skrattade. Du À r verkligen ganska lustig ibland, sa han. TÀ nk om vi skulle leta reda pÄ mumintrollet!

KÀ nner du honom? frÄ gade snusmumriken.

Tja, sa mumintrollet. Det skulle man kunna sÀ ga! Ganska bra, i sjÀ lva verket! Han var sprickfÀ rdig av fö rtjusning ö ver den nya leken och tyckte att han skö tte sig storartat.

NÀ r lÀ rde du kÀ nna honom? frÄ gade snorkfrö ken.

Vi fö ddes samtidigt, svarade mumintrollet och hö ll pÄ att explodera av munterhet. Men han À r en riktig stropp, vet ni! Man kan knappt ha honom i mö blerade rum!

Fy, sÄ fÄ r du inte sÀ ga om mumintrollet, sa snorkfrö ken hÀ ftigt. Han À r det bÀ sta troll i vÀ rlden och vi tycker hemskt mycket om honom!

Mumintrollet var hÀ nfö rd. Verkligen! sa han. Jag tycker mumintrol let À r en riktig pest, jag.

DÄ bö rjade snorkfrö ken grÄ ta.

Ge dig av, sa snorken hotfullt. Annars klÄ r vi upp dig!

SÄ sÄ, sa mumintrollet hÀ pet. Det var ju bara en lek! Jag À r vÀ ldigt glad att ni tycker sÄ mycket om mig.

Det gö r vi visst inte! skrek Sniff gÀ llt. PÄ honom! Kö r bort den otÀ cka kungen som talar illa om vÄ rt mumintroll!

Och de kastade sig samfÀ llt ö ver det stackars mumintrollet. Han var alldeles fö r hÀ pen fö r att kunna fö rsvara sig, och nÀ r han hunnit bli arg var det fö rsent; han lÄ g underst i en boxande och skrikande rö ra av armar, svansar och tassar.

Muminmamman kom ut pÄ trappan.

Vad gÄ r det Ä t er, ungar! ropade hon. Sluta genast upp att slÄ ss!

De klÄ r upp kungen av Kalifornien! snyftade snorkfrö ken. Och det gö r de rÀ tt i!

Mumintrollet kravlade sig fram, medtagen och arg.

Mamma! skrek han. Det var de som bö rjade! Tre mot en, det À r inte rÀ ttvist!

Det medger jag, sa muminmamman allvarsamt. Men du hade sÀ kert retat dem. Vem À r du fö rresten, lilla djur?

Sluta upp med dendÀ r fÄ niga leken, skrek mumintrollet. Ni À r inte ett dugg lustiga. Jag À r mumintrollet, och dÀ r stÄ r min mamma pÄ trap pan. Och dÀ rmed punkt!

Du À r inte mumintrollet, sa snorkfrö ken fö raktfullt. Han har smÄ vackra ö ron men dina ser ut som grytlappar!

Mumintrollet tog sig fö rvirrad om huvudet och fick tag i ett par hemskt stora, skrynkliga ö ron. Men jag À r mumintrollet! utbrast han fö rtvivlad. Tror ni mig inte?

Mumintrollet har en liten lagom svans, men din ser ut som en lamp borste, sa snorken.

O, det var sant! Mumintrollet kÀ nde efter dÀ rbak med darrande tas sar.

Dina ö gon À r som tallrikar, sa Sniff. Mumintrollets var smÄ och vÀ nliga!

Just det, bekrÀ ftade snusmumriken.

Du À r en bedragare! avgjorde hemulen.

Finns det ingen som tror mig! utbrast mumintrollet. Titta noga pÄ mig, mamma, sÄ mÄ ste du kÀ nna igen ditt muminbarn!

Muminmamman tittade noga. Hon sÄ g in i hans skrÀ mda tallriksö gon, mycket lÀ nge, och sen sa hon stillsamt:

Jo, du À r mumintrollet.

Och i samma ö gonblick bö rjade han fö rvandlas. Ö gonen och ö ronen och svansen krympte ihop, och nosen och magen vĂ€ xte. Och dĂ€ r stod mumint rollet hel och hĂ„ llen framfö r dem i all sin glans.

Kom i min famn, sa muminmamman. Ser du, mitt lilla muminbarn kommer jag À ndÄ alltid att kÀ nna igen.

Lite senare pÄ dagen satt mumintrollet och snorken pÄ en av de hem liga platserna, den under jasminbusken, dÀ r man À r omvigen av en grö n rund bladgrotta.

Ja, men det mÄ ste ju ha varit nÄ n som fö rvandlade dig, sa snor ken.

Mumintrollet skakada pÄ huvudet. Jag sÄ g inget mÀ rkvÀ rdigt, sa han. Och inte Ä t jag nÄ nting eller uttalade nÄ gra farliga ord.

Men du kanske rÄ kade gÄ in i en trollring, funderade snorken.

Inte vad jag vet, sa mumintrollet. Jag satt hela tiden under den svarta hatten som vi anvÀ nder som papperskorg.

Inne i hatten? frÄ gade snorken misstroget.

Just det, sa mumintrollet.

De funderade en stund till. SÄ utbrast de pÄ en gÄ ng, det mÄ ste va ra...! och stirrade pÄ varann.

Kom! sa snorken.

De gick upp pÄ verandan och nÀ rmade sig hatten, mycket fö rsiktigt.

Den ser ganska vanlig ut, sa snorken. Om man inte rÀ knar med att en hö g hatt alltid À r ganska ovanlig, fö rstÄ s.

Men hur ska vi fÄ veta om det var den? undrade mumintrollet. Jag kryper inte in i den en gÄ ng till!

Kanske man kunde lura dit nÄ n annan, funderade snorken.

Men det vore bra nedrigt, sa mumintrollet. Hur kan vi veta att han blir riktig igen!

Vi tar en fiende, fö reslog snorken.

Hm, sa mumintrollet. Vet du nÄ n?

Stora rÄ ttan pÄ slaskhö gen, sa snorken.

Mumintrollet ruskade pÄ huvudet. Henne gÄ r det inte att lura.

NÄ, myrlejonet dÄ? fö reslog snorken.

Det blir bra, sa mumintrollet. En gÄ ng drog han ner min mamma i en grop och sprÀ tte sand i ö gonen pa henne.

De gav sig av fö r att leta reda pÄ myrlejonet och tog en stor burk med sig. Det À r pÄ sandstranden man ska sö ka efter myrlejonets lö mska gropar, sÄ de vandrade ner till havet. Det rÀ ckte inte lÀ nge fö rrÀ n snorken upptÀ ckte en stor rund grop och gjorde ivriga signaler Ä t mu mintrollet.

HÀ r À r han! viskade snorken. Men hur ska vi lura in honom i burken?

LÄ t mig skö ta det, viskade mumintrollet tillbaka. SÄ tog han burken och grÀ vde ner den i sanden en bit dÀ rifrÄ n med ö ppningen uppÄ t.

DÀ refter sa mumintrollet med hö g rö st: De À r bra svaga krÀ k, sÄ na dÀ r myrlejon! Han gjorde ett tecken Ä t snorken och bÄ da tittade fö r vÀ ntansfullt ner i gropen. Sanden rö rde pÄ sig dÀ rnere men ingenting syntes.

Mycket svaga! Ä tertog mumintrollet. De behö ver flera timmar fö r att grÀ va ner sig i sanden mÄ du tro!

Ja, men... sa snorken tvivlande.

JadÄ, sa mumintrollet och gjorde vilda tecken med ö ronen. Flera timmar!

I detsamma stack ett hotfullt huvud med blÀ ngande ö gon upp ur sand gropen.

Sa du svag! frÀ ste myrlejonet. Jag grÀ ver ner mig pÄ tre sekunder, varken mer eller mindre!

Farbror borde nog visa oss hur det gÄ r till ifall vi ska tro pÄ det, sa mumintrollet instÀ llsamt.

Jag ska sprÀ tta sand pÄ er, sa myrlejonet argt. Och nÀ r jag har sprÀ ttat ner er i min grop ska jag À ta upp er!

Nej, nej, bad snorken fö rskrÀ ckt. Visa oss hellre hur man kryper ner baklÀ nges pÄ tre sekunder!

Gö r det hÀ r uppe sÄ ser vi bÀ ttre hur det gÄ r till, sa mumintrollet och pekade pÄ den flÀ ck dÀ r burken var nergrÀ vd.

Tror ni jag bryr mig om att gö ra konster fö r smÄ ungar, sa myrlejo net hÄ nfullt. Men han kunde inte motstÄ frestelsen att visa dem hur stark och snabb han var. Under fö raktfulla fnysningar klÀ ttrade han upp ur sin grop och frÄ gade hö gdraget: NÄ, var ska jag grÀ va ner mig?

HĂ€ r, sa mumintrollet och pekade.

Myrlejonet drog upp axlarna och lÀ t manen resa sig pÄ ett skrÀ ckin jagande sÀ tt.

Pass pÄ! skrek han. Nu gÄ r jag under jorden, men nÀ r jag kommer tillbaka À ter jag upp er! Ett, tvÄ, tre!

Som en snurrande propeller backade myrlejonet ner i sanden, rakt ner i burken som var gö md under honom. Det gick verkligen pÄ tre se kunder, eller kanske snarare pÄ tvÄ och en halv, fö r han var sÄ hemskt arg.

Fort pÄ med locket! skrek mumintrollet. De krafsade undan sanden och skruvade pÄ locket med stor kraft. Sen lyfte de med fö renade ans trÀ ngningar upp burken och bö rjade rulla den hemÄ t. Myrlejonet skrek och gormade dÀ rinne men hans rö st kvÀ vdes av sanden.

Det var otÀ ckt vad han À r arg, sa snorken. Jag vÄ gar inte tÀ nka pÄ vad som skulle hÀ nda om han kom ut!

Han kommer inte ut, sa mumintrollet lugnt. Och nÀ r han gö r det hop pas jag han blir fö rvandlad till nÄ nting fö rskrÀ ckligt!

NÀ r de kom fram till muminhuset samlade mumintrollet sina vÀ nner genom att sticka tassarna i munnen och ge till tre lÄ nga visslingar, (vilket betydde: nÄ nting oerhö rt har hÀ nt).

De andra kom farande frÄ n alla hÄ ll och samlade sig runt burken med skruvlock.

Vad har ni dÀ r? frÄ gade Sniff.

Ett myrlejon, sa mumintrollet stolt. Ett À kta, ilsket myrlejon som vi har fÄ ngat!

TÀ nk att ni vÄ gade, utbrast snorkfrö ken beundrande.

Och nu tÀ nker vi hÀ lla ut honom i hatten, sa snorken.

SÄ att han blir fö rvandlad till ett spö kdjur, som jag blev, sa mu mintrollet.

Prata ordentligt sÄ man begriper nÄ nting, bad hemulen.

Det var fö r att jag gö mde mig i denhÀ r hatten som jag fö rvandlades, fö rklarade mumintrollet. Det har vi rÀ knat ut. Och nu ska vi kontrol lera saken genom att se om myrlejonet ocksÄ blir nÄ nting annat.

Men han kan ju bli vadsomhelst! skrek Sniff. Han kan bli nÄ nting À nnu farligare À n ett myrlejon och À ta upp oss allihop!

De stod en stund i skrÀ md tystnad och tittade pÄ burken och lyssna de till de dÀ mpade ljuden dÀ rinifrÄ n. Voj, voj, sa snorkfrö ken À ngsligt och fö rlorade fÀ rgen.[2]

Vi gö mmer oss under bordet medan han fö rvandlas och lÀ gger en tjock bok ö ver hatten, fö reslog snusmumriken. Man mÄ ste alltid ta risker nÀ r man experimenterar! Tippa ö ver honom nu med detsamma!

Sniff stö rtade in under bordet och gö mde sig. Mumintrollet, snus mumriken och hemulen hö ll burken ö ver Trollkarlens hatt och snork frö ken skruvade À nsligt av locket. I ett moln av sand ramlade myrlejo net ner i hatten, och blixtsnabbt lade snorken ett lexikon med utl À ndska ord ö ver alltsammans. Sen rusade allihop under bordet och gö mde sig. Fö rst hÀ nde ingenting.

De tittade fram under bordduken och vÀ ntade i stigande oro. Ingen fö rÀ ndring.

Det var bara jox, sa Sniff.

I detsamma bö rjade lexikonet med utlÀ ndska ord att skrynkla ihop sig. Sniff bet hemulen i tummen av ren upphetsning.

Se upp, sa hemulen argt. Du bet mig i tummen!

Oj, ursÀ kta, sa Sniff. Jag trodde det var min!

Nu krullade lexikonet ihop sig mer och mer. Bladen bö rjade likna vissna lö v. Och mellan dem krö p alla de utlÀ ndska orden ut och bö rjade kravla omkring pÄ golvet.

Det var det vÀ rsta! sa mumintrollet.

Men nu hÀ nde nÄ nting igen. Det bö rjade droppa frÄ n hattbrÀ ttena. Det rann. Floder av vatten plaskade ner pÄ mattan sÄ att de utlÀ ndska orden fick rÀ dda sig uppÄ t vÀ ggarna.

Myrlejonet har bara blivit vatten, sa snusmumriken besviken.

Jag tror det À r sanden, viskade snorken. Myrlejonet kommer nog om en stund.

De vÀ ntade igen under olidlig spÀ nning. Snorkfrö ken gö mde huvudet i mumintrollets famn och Sniff pep av fö rskrÀ ckelse. DÄ visade sig plö tsligt vÀ rldens minsta igelkott pÄ hattkanten. Den nosade i vÀ dret och blinkade, och den var alldeles ruggig och vÄ t.

Ett par sekunder var det dö dstyst. SÄ bö rjade snusmumriken skratta. Och de andra fortsatte nÀ r han mÄ ste ta igen sig. De vrÄ lade av skratt och rullade omkring under bordet av ren frö jd. Det var bara hemulen som inte delade glÀ djen. Han tittade fö rvÄ nad pÄ sina vÀ nner och sa: Ja men vi vÀ ntade ju att myrlejonet skulle fö rvandlas! Om jag kunde begrippa varfö r ni alltid brÄ kar sÄ om saker och ting.

Under tiden vankade den lilla igelkotten hö gtidlig och lite sorgsen till dö rren och tog sig utfö r trapporna. Vattnet hade slutat rinna och fyllde verandagolvet som en sjö. Och hela taket var fullt av utlÀ ndska ord.

NÀ r det hela fö rklarades fö r mumintrollets pappa och mamma tog de saken mycket allvarligt och beslö t att Trollkarlens hatt skulle fö r stö ras. Man rullade den fö rsiktigt ner till floden och lÀ t den falla i vattnet.

Det var alltsÄ molnen och spö kdjuret, sa mumintrollets mamma, me dan de stod och sÄ g efter den bortglidande hatten.

Det var roliga moln, sa mumintrollet lite missmodigt. Det kunde ha kommit fler!

Eller flodvÄ gor och utlÀ ndska ord, ja, sa hans mamma. SÄ det sÄ g ut pÄ verandan! Och jag kan inte begripa hur jag ska bli av med dedÀ r smÄ krypen. De À r i vÀ gen ö verallt och stÀ ller till oreda i hela huset!

Men molnen var roliga i alla fall, mumlade mumintrollet envist.

PÄ kvÀ llen kunde mumintrollet inte somna. Han lÄ g och tittade ut i den ljusa juninatten som var full av ensamma rop, av tassande och dans. Det luktade gott av blommor.

Snusmumriken hade inte kommit hem À n. SÄ na hÀ r nÀ tter vandrade han ofta omkring ensam med sig sjÀ lv och sin munharmonika. Men i natt hö r des inga visor. Han var nog pÄ upptÀ cktsfÀ rd. Snart skulle han slÄ upp sitt tÀ lt vid flodstranden och vÀ gra att sova inomhus... Mumintrollet suckade. Han kÀ nde sig ledsen utan att ha nÄ nting att sö rja ö ver.

Just dÄ hö rdes en svag vissling under fö nstret. Mumintrollets hjÀ r ta hoppade till av frö jd och han smö g sakta fram till fö nstret och tittade ut. Visslingen hade betytt: Hemligheter! Snusmumriken vÀ ntade under repstegen.

Kan du bevara en hemlighet? viskade han nÀ r mumintrollet klev ner i grÀ set.

Mumintrollet nickade ivrigt.

Snusmumriken lutade sig fram och viskade À nnu lÀ gre: Hatten har flutit iland pÄ en sandbank en bit nerÄ t floden.

Mumintrollets ö gon bö rjade lysa.

Vill du? frÄ gade snusmumriken med ö gonbrynen.

Om! svarade mumintrollet med en liten ö ronviftning.

Som skuggor smö g de genom den daggiga trÀ dgÄ rden ner mot floden.

Den ligger tvÄ flodkrö kar hÀ rifrÄ n, sa snusmumriken dÀ mpat. Det À r egentligen vÄ r skyldighet att rÀ dda den fö r allt vatten den fylls med blir rö tt. De som bor lÀ ngre nerÄ t floden kommer att bli skrÀ ckslagna av detdÀ r hemska vattnet.

Vi borde ha tÀ nkt pÄ det, sa mumintrollet. Han kÀ nde sig stolt och glad att gÄ sÄ hÀ r med snusmumriken mitt i natten. Tidigare hade snus mumriken alltid varit ensam pÄ sina nattvandringar.

HÀ r nÄ nstans À r det, sa snusmumriken. DÀ r den mö rka strimman i vattnet bö rjar. Ser du?

Inte riktigt, svarade mumintrollet som snubblade fram i halvmö rk ret. Jag har inte nattö gon som du.

Jag undrar hur vi ska fÄ tag i den, funderade snusmumriken som stod och tittade ut ö ver floden. SÄ fÄ nigt att din pappa inte har nÄ n bÄ t.

Mumintrollet tvekade. Jag simmar ganska bra, ifall vattnet inte À r fö r kallt, sa han.

Det vÄ gar du inte, sa snusmumriken tvivlande.

Det tö rs jag visst det, utbrast mumintrollet och visste ö gonblick ligen att han skulle gö ra det. Å t vilket hĂ„ ll Ă€ r det?

Snett ditÄ t, sa snusmumriken. Du bottnar ganska snart pÄ sandban ken. Men akta dig fö r att sticka tassarna in i hatten. HÄ ll i hattkul len.

Mumintrollet gled ner i det sommarvarma vattnet och simmade pÄ hundvis ut i floden. DÀ r var stark strö m och ett tag kÀ nde han sig li te orolig. Nu sÄ g han sandbanken och pÄ den nÄ nting svart. Han styrde nÀ rmare med svansen och kÀ nde strax dÀ rpÄ sand under tassarna.

Allt vÀ l? ropade snusmumriken sakta frÄ n stranden.

Allt vÀ l! svarade mumintrollet och vadade upp pÄ sandrevet.

Han sÄ g en mö rk strö m ringla ur hatten nerÄ t floden. Det var det rö da fö rvandlingsvattnet. Mumintrollet stack tassen i vattnet och slickade fö rsiktigt pÄ den.

Det var det vĂ€ rsta, mumlade han. — Det Ă€ r ju saft! TĂ€ nk, hĂ€ denefter kan vi fĂ„ hur mycket saft vi vill bara vi fyller hatten med vatten!

NĂ„, har de den? ropade snusmumriken oroligt.

Jag kommer! svarade mumintrollet och vadade ut i vattnet igen med svansen i en stadig knut om Trollkarlens hatt. Det var besvÀ rligt att simma mot strö mmen med den tunga hatten slÀ pande efter sig och nÀ r mu mintrollet krö p upp pÄ stranden var han fö rfÀ rligt trö tt.

HÀ r À r den, pustade han stolt.

Fint, sa snusmumriken. Men var ska vi gö ra av den?

Inte i muminhuset, sa mumintrollet. Knappast i trÀ dgÄ rden. NÄ n kun de hitta den.

Hur skulle det vara med grottan? funderade snusmumriken.

DÄ mÄ ste vi inviga Sniff i hemligheten, sa mumintrollet. Det À r hans grotta.

Vi fÄ r vÀ l gö ra det, sa snusmumriken drö jande. Men han À r bra liten att ha reda pÄ en sÄ stor hemlighet.

Ja, sa mumintrollet allvarligt. Vet du, det À r fö rsta gÄ ngen jag gö r nÄ nting som jag inte kan berÀ tta fö r pappa och mamma.

Snusmumriken tog hatten i famnen och bö rjade gÄ tillbaka utmed flo den. NÀ r de kom fram till bron stannade snusmumriken plö tsligt.

Vad À r det? viskade mumintrollet oroligt.

KanariefÄ glar! utbrast snusmumriken. Tre gula kanariefÄ glar dÀ r pÄ brorÀ cket. SÄ konstigt att se dem ute pÄ natten.

Jag À r visst inte nÄ n kanariefÄ gel, pep den nÀ rmaste fÄ geln. Jag À r en mö rt!

Vi À r hederliga fiskar alla tre! drillade hans kamrat.

Snusmumriken skakade pÄ huvudet.

DÀ r ser du vad hatten stÀ ller till, sa han. DedÀ r tre smÄ fiskarna simmade sÀ kert in i den och blev fö rvandlade. Kom sÄ gÄ r vi raka vÀ gen till grottan och gö mmer hatten!

Mumintrollet hö ll sig tÀ tt efter snusmumriken medan de gick genom skogen. Det prasslade och tassade pÄ bÄ da sidor om vÀ gen och var nÀ stan lite hemskt. Ibland stirrade smÄ lysande ö gon mot dem bakom stammarna, ibland ropade nÄ gon till dem frÄ n marken eller trÀ dkronor na.

En vacker natt! hö rde mumintrollet en rö st rakt bakom sig.

Fin! svarade han modigt. Och en liten skugga slank fö rbi honom in i skumrasket.

PÄ stranden var det ljusare. Hav och himmel gled ihop till en enda blekblÄ, skimrande yta. LÄ ngt ute hö rdes fÄ glars ensamma lockrop. Det var redan pÄ morgonsidan. Snusmumriken och mumintrollet bar Trollkar lens hatt upp till grottan och stÀ llde den upp och ned i det innersta hö rnet sÄ att ingenting skulle kunna falla ner i den.

DethÀ r var nog det bÀ sta vi kunde gö ra, sa snusmumriken. Och tÀ nk du, ifall vi skulle fÄ tillbaka de fem smÄ molnen!

Jo! sa mumintrollet som stod i grottans mynning och sÄ g ut i nat ten. Fast jag undrar om de skulle kunna gö ra det finare À n det À r just nu...

 

 

TREDJE KAPITLET

 

Vari beskrives hur bisamrĂ„ ttan drog sig tillbaka till ö demarken och upplevde nĂ„ nting obeskrivligt, hur Ä ventyret fö rde muminfamiljen till Hatifnattarnas ensliga ö dĂ€ r hemulen hö ll pĂ„ att bli uppbrĂ€ nd och hur det stora Ă„ skvĂ€ dret gick fram ö ver dem.

NÀ sta morgon nÀ r bisamrÄ ttan som vanligt gick ut med sin bok och lade sig i hÀ ngmattan fö r att lÀ sa om alltings onö dighet, gick snö ret av och han dunsade i marken.

Ofö rsvarligt! sa bisamrÄ ttan och befriade sig frÄ n filten.

SÄ trÄ kigt dÄ, sa mumintrollets pappa som hö ll pÄ med att vattna sina tobaksplantor. Jag hoppas att ni inte slog er?

Det À r inte det, sa bisamrÄ ttan dystert och drog i sin mustasch. Jorden kan rÀ mna om den vill, det berö r inte mitt lugn. Men jag tycker inte om att fö rsÀ ttas i lö jliga situationer. Det À r ovÀ rdigt!

Men det var ju bara jag som sÄ g pÄ, invÀ nde muminpappan.

Ledsamt nog! sa bisamrĂ„ ttan. Det Ă€ r inte lite jag har varit utsatt fö r i ert hus. Fö rra Ă„ ret till exempel ramlade en komet ner pĂ„ mig. Det gjorde ingenting. Men som ni kanske minns, satte jag mig pĂ„ er frus chokladtĂ„ rta! Det var ytterst pinsamt fö r min vĂ€ rdighet! Jag hit tar hĂ„ rborstar i min sĂ€ ng — ett synnerligen dumt skĂ€ mt. Fö r att inte tala om...

Jag vet, jag vet, avbrö t miminpappan fö rkrossad. Men det À r inget lugnt hus dethÀ r. Och snö ren blir ibland tunna med Ä ren...

De fÄ r inte bli det, sa bisamrÄ ttan. Om jag hade slagit ihjÀ l mig hade det fö rstÄ s inte gjort nÄ nting. Men tÀ nk om de andra hade sett pÄ! Nu À mnar jag emellertid dra mig tillbaka till ö demarken och leva ett liv i ensamhet och lugn och avstÄ frÄ n allting. Det À r mitt fasta beslut.

Oj dÄ, sa mumintrollets pappa imponerad. Var nÄ nstans?

I grottan, sa bisamrÄ ttan. DÀ r kan ingenting stö ra mina tankar med dumma skÀ mt. Ni kan fÄ hÀ mta mat Ä t mig tvÄ gÄ nger om dan. Men inte fö re klockan tio.

Bra, sa pappan undergivet. Ska vi bÀ ra dit nÄ gra mö bler?

Det kan ni gö ra, sa bisamrÄ ttan lite vÀ nligare. Men mycket enkla. Jag fö rstÄ r att ni inte menar illa, men er familj har drivit mig till grÀ nsen fö r mitt tÄ lamod. SÄ tog bisamrÄ ttan sin bok och sin filt och vandrade lÄ ngsamt uppÄ t sluttningarna. Muminpappan suckade en stund fö r sig sjÀ lv, sen fortsatte han att vattna tobaken och glö mde snart bort alltsammans.

NÀ r bisamrÄ ttan kom in i grottan kÀ nde han sig mycket nö jd. Han bredde ut filten pÄ sandgolvet, satte sig pÄ den och bö rjade tÀ nka med detsamma. Det fortsatte han med ungefÀ r tvÄ timmar. Allt var tyst och fridfullt och genom rÀ mnan i grottans tak sken solen milt pÄ hans en samma tillflyktsort. Ibland flyttade sig bisamrÄ ttan lite nÀ r sols trimman gled ifrÄ n honom.

HÀ r ska jag stanna stÀ ndigt, stÀ ndigt, tÀ nkte han. Hur onö digt À r det inte att hoppa omkring och prata, att bygga hus och laga mat och samla À godelar!

Han tittade sig belÄ ten omkring i sitt nya hem, och dÄ fick han syn pÄ Trollkarlens hatt som mumintrollet och snusmumriken hade gö mt i det bortersta hö rnet.

Papperskorgen, sa bisamrÄ ttan fö r sig sjÀ lv. JasÄ den stÄ r hÀ r. NÄ, alltid blir den bra till nÄ nting.

Han tÀ nkte en stund till, och sÄ beslö t han att sova lite. Han rul lade in sig i filten och lade sina lö stÀ nder i hatten fö r att de inte skulle bli sandiga. Sen somnade han lugn och glad.

I muminhuset hade man pannkaka till frukost, en stor gul pannkaka med hallonsylt. Dessutom hade man grö ten frÄ n igÄ r men eftersom ingen ville ha den beslö t man spara den till i morgon.

Idag har jag lust att gö ra nÄ nting ovanligt, sa mumintrollets mam ma. Att vi blev av med dendÀ r otÀ cka hatten À r en sak som borde firas och dessutom blir man sÄ lessen av att jÀ mt sitta pÄ samma stÀ lle.

Det À r sÄ sant! instÀ mde muminpappan. Vi gö r en utfÀ rd nÄ nstans. Va?

Vi har varit pÄ alla platser redan. Det finns ingen ny! sa hemulen.

Men det mĂ„ ste det finnas, sa pappan. Och finns det inte, sĂ„ gö r vi en. Sluta genast att Ă€ ta, ungar — vi tar maten med oss.

FÄ r man À ta upp det man redan har i mun? frÄ gade Sniff.

Var inte fÄ nig, sa muminmamman. Samla kvickt ihop vad ni ska ha med er fö r pappa vill starta med detsamma. Men ta inget onö digt med. Vi fÄ r skriva ett meddelande Ä t bisamrÄ ttan sÄ han vet var vi finns.

Vid min svans! utbrast mumintrollets pappa och tog sig om pannan. Det hade jag glö mt! Vi skulle ju bÀ ra mat och mö bler till honom i grottan!

I grottan? skrek mumintrollet och snusmumriken samtidigt.

Ja, snö ret pĂ„ hĂ€ ngmattan gick av, sa pappan. Och dĂ„ sa bisamrĂ„ ttan att han inte kunde tĂ€ nka lĂ€ ngre och att han ville avstĂ„ frĂ„ n allting. Ni hade lagt borstar i hans sĂ€ ng — och allt mö jligt. Och sĂ„ flyttade han till grottan.

Mumintrollet och snusmumriken bleknade och gav varann en blick av hemskt samfö rstÄ nd. Hatten! tÀ nkte de.

NÄ, det À r vÀ l inte sÄ farligt, sa muminmamman. Vi gö r en utfÀ rd till havsstranden och tar med oss bisamrÄ ttans mat samtidigt.

Havsstranden À r sÄ vanlig, gnÀ llde Sniff. Kan vi inte fara nÄ n an nanstans!

Tyst ungar! sa pappan med kraft. Mamma vill bada. Nu far vi!

Mumintrollets mamma stö rtade ivÀ g fö r att packa.

Hon samlade ihop filtar, kastruller, nÀ ver, kaffepanna, mat i lÄ nga banor, sololja, tÀ ndstickor och allt vad man À ter pÄ, i och med, hon packade ner paraply, varma klÀ der, magpulver, vispar, dynor, myggnÀ t, badbyxor, bordduk samt sin vÀ ska. Hon fnattade av och an och grubblade ö ver vad hon hade glö mt och till slut sa hon: Nu À r det fÀ rdigt! O, vad det ska bli skö nt att vila vid havet!

Mumintrollets pappa packade ner sin pipa och sitt metspö.

Ä r ni Ă€ ntligen klara, frĂ„ gade han. Och Ă€ r ni sĂ€ kra pĂ„ att ni inte har glö mt nĂ„ nting? Nu vandrar vi!

De tÄ gade ivÀ g mot havsstranden. Allra sist kom Sniff, dragande sex smÄ leksakbÄ tar efter sig.

Tror du bisamrÄ ttan har stÀ llt till med nÄ nting? viskade mumintrol let till snusmumriken.

Hoppeligen inte! viskade snusmumriken tillbaka. Men jag kÀ nner mig lite orolig!

I detsamma stannade allesammans sÄ plö tsligt att hemulen hö ll pÄ att fÄ metspö et i ö gat.

Vem skriker!? utbrast muminmamman upprö rd.

Hela skogen skakade av vilda tjut. NÄ gon eller nÄ got kom galoppe rande mot dem pÄ vÀ gen, brummande av skrÀ ck eller ursinne.

Gö m er! skrek mumintrollets pappa. Det À r ett odjur som kommer!

Men innan nÄ n hann fly uppenbarade sig bisamrÄ ttan med stirrande ö gon och morrhÄ ren pÄ À nda. Han viftade med tassarna och hö ll ett osammanhÀ ngande tal som ingen riktigt begrep, men av vilket framgick att han var mycket arg eller rÀ dd eller arg fö r att hade blivit rÀ dd. SÄ skumpade han vidare mot mumindalen.

Vad gick det Ä t bisamrÄ ttan? sa mumintrollets mamma uppskakad. Han som alltid À r sÄ lugn och vÀ rdig!

Att ta vid sig sÄ dÀ r fö r att repet pÄ hÀ ngmattan gick av, mumlade muminpappan och skakade pÄ huvudet.

Jag tror han var arg fö r att vi glö mde fö ra mat till honom, sa Sniff. Nu kan vi À ta den sjÀ lva.

De fortsatte under bekymrade funderingar vandringen mot havsstran den. Men mumintrollet och snusmumriken smö g sig fö re de andra och tog en genvÀ g till grottan.

Vi vĂ„ gar inte gĂ„ in genom dö rren, sa snusmumriken. Ifall DETDÄ R finns kvar. Vi klĂ€ ttrar upp pĂ„ berget och tittar ner genom rĂ€ mnan i taket.

Tysta kravlade de sig upp pÄ berget och Ä lade sig pÄ indiansÀ tt fram mot takö ppningen. OÀ ndligt fö rsiktigt tittade de ner i grottan. DÀ r stod Trollkarlens hatt, och den var tom. Filten lÄ g slÀ ngd i ett hö rn, boken i ett annat. Grottan var ö vergiven.

Men ö verallt i sanden syntes underliga spÄ r, som om nÄ n hade dansat och skuttat omkring.

Det À r inte bisamrÄ ttans tassar som har gjort dedÀ r spÄ ren! sa mu mintrollet.

Jag undrar om det À r nÄ gra tassar alls, sa snusmumriken. De ser hemskt konstiga ut. De klÀ ttrade nerfö r berget igen, kastande rÀ dda blickar omkring sig.

Men ingenting farligt mö tte dem.

De fick aldrig veta vad som hade skrÀ mt bisamrÄ ttan sÄ fö rfÀ rligt, fö r han vÀ grade att tala om det.[3]

Men under tiden hade de andra hunnit fram till stranden. Allesam mans stod i en klunga nere vid vattenbrynet och pratade och gestikule rade.

De har hittat en bÄ t! skrek snusmumriken. Kom sÄ springer vi och tittar!

Det var verkligen sant. En riktig, stor segelbÄ t, byggd pÄ klink, med Ä ror och sump och mÄ lad i vitt och grö nt!

Vems À r den? flÀ mtade mumintrollet nÀ r han hade hunnit fram.

Ingens! sa muminpappan triumferande. Den har drivit iland pÄ vÄ r strand. Det À r en present av havet!

Den mÄ xte ha ett namn! ropade snorkfrö ken. Vore inte»Tippan«hemskt sö tt!

Tippa kan du vara sjÀ lv, sa snorken fö raktfullt. Jag fö reslÄ r Havs ö rnen.

Nej, det mÄ ste vara latin, skrek hemulen. Muminates Maritima!

Jag sÄ g den fö rst! skrek Sniff. Jag mÄ ste fÄ vÀ lja namn pÄ den. Vo re det inte skojigt om den hette SNIFF. Det À r sÄ kort och bra.

Tycker du, ja, sa mumintrollet.

Lugn, ungar! sa pappan, — Lugn, lugn. Det Ă€ r ju klart att mamma vĂ€ ljer namnet. Det Ă€ r hennes utfĂ€ rd.

Muminmamman rodnade. Om jag nu kan! sa hon blygsamt. Snusmumriken har sÄ mycket fantasi. Han klarar det sÀ kert bÀ ttre.

NÄ, jag vet inte just, sa snusmumriken smickrad. Men fö r att sÀ ga som sanningen À r sÄ tyckte jag frÄ n bö rjan att Smygande Vargen skulle vara vÀ ldigt stiligt.

NÀ! ropade mumintrollet, mamma vÀ ljer.

Ja, kĂ€ ra barn, sa muminmamman. Bara ni inte tycker jag Ă€ r fĂ„ nig och gammaldags. Jag tĂ€ nkte bĂ„ ten skulle heta nĂ„ nting som pĂ„ minner om allt vi ska gö ra med den — och dĂ„ tycher jag Ä ventyret skulle passa.

Fint! Fint! skrek mumintrollet. Vi ska dö pa den! Mamma! Har du nÄ n ting som liknar en champagneflaska?

Muminmamman letade i alla sina korgar efter saftflaskan.

O, sÄ ledsamt! utbrast hon. Jag tycks ha glö mt saften!

Men jag frÄ gade ju om allting var med, sa muminpappan.

De blev alldeles missmodiga. Att segla ivÀ g med en bÄ t som inte À r ordentligt dö pt kan betyda olycka!

DÄ fick mumintrollet en strÄ lande idé.

Ge mig kastrullerna, sa han. Och sÄ fyllde mumintrollet kastruller na med sjö vatten och bar dem upp till grottan och Trollkarlens hatt.

NÀ r mumintrollet kom tillbaka rÀ ckte han fö rvandlingsvattnet Ä t sin pappa och sa: Smaka!

M


ĐŸĐŸĐŽĐ”Đ»ĐžŃ‚ŃŒŃŃ с ĐŽŃ€ŃƒĐ·ŃŒŃĐŒĐž:

mylektsii.su - ĐœĐŸĐž ЛДĐșцоо - 2015-2025 ĐłĐŸĐŽ. (0.142 сДĐș.)ВсД ĐŒĐ°Ń‚Đ”Ń€ĐžĐ°Đ»Ń‹ прДЎстаĐČĐ»Đ”ĐœĐœŃ‹Đ” ĐœĐ° саĐčŃ‚Đ” ОсĐșĐ»ŃŽŃ‡ĐžŃ‚Đ”Đ»ŃŒĐœĐŸ с Ń†Đ”Đ»ŃŒŃŽ ĐŸĐ·ĐœĐ°ĐșĐŸĐŒĐ»Đ”ĐœĐžŃ Ń‡ĐžŃ‚Đ°Ń‚Đ”Đ»ŃĐŒĐž Đž ĐœĐ” ĐżŃ€Đ”ŃĐ»Đ”ĐŽŃƒŃŽŃ‚ ĐșĐŸĐŒĐŒĐ”Ń€Ń‡Đ”ŃĐșох цДлДĐč ОлО ĐœĐ°Ń€ŃƒŃˆĐ”ĐœĐžĐ” Đ°ĐČŃ‚ĐŸŃ€ŃĐșох праĐČ ĐŸĐŸĐ¶Đ°Đ»ĐŸĐČаться ĐœĐ° ĐŒĐ°Ń‚Đ”Ń€ĐžĐ°Đ»