![]() ĐлаĐČĐœĐ°Ń ŃŃŃĐ°ĐœĐžŃĐ° ĐĄĐ»ŃŃĐ°ĐčĐœĐ°Ń ŃŃŃĐ°ĐœĐžŃĐ° ĐĐĐąĐĐĐĐ ĐĐ: ĐĐČŃĐŸĐŒĐŸĐ±ĐžĐ»ĐžĐŃŃŃĐŸĐœĐŸĐŒĐžŃĐĐžĐŸĐ»ĐŸĐłĐžŃĐĐ”ĐŸĐłŃĐ°ŃĐžŃĐĐŸĐŒ Đž ŃĐ°ĐŽĐŃŃгОД ŃĐ·ŃĐșĐžĐŃŃĐłĐŸĐ”ĐĐœŃĐŸŃĐŒĐ°ŃĐžĐșĐ°ĐŃŃĐŸŃĐžŃĐŃĐ»ŃŃŃŃĐ°ĐĐžŃĐ”ŃĐ°ŃŃŃĐ°ĐĐŸĐłĐžĐșĐ°ĐĐ°ŃĐ”ĐŒĐ°ŃĐžĐșĐ°ĐДЎОŃĐžĐœĐ°ĐĐ”ŃаллŃŃгОŃĐĐ”Ń Đ°ĐœĐžĐșĐ°ĐбŃĐ°Đ·ĐŸĐČĐ°ĐœĐžĐ”ĐŃ ŃĐ°ĐœĐ° ŃŃŃĐŽĐ°ĐĐ”ĐŽĐ°ĐłĐŸĐłĐžĐșĐ°ĐĐŸĐ»ĐžŃĐžĐșĐ°ĐŃĐ°ĐČĐŸĐŃĐžŃ ĐŸĐ»ĐŸĐłĐžŃРДлОгОŃĐ ĐžŃĐŸŃĐžĐșĐ°ĐĄĐŸŃĐžĐŸĐ»ĐŸĐłĐžŃĐĄĐżĐŸŃŃĐĄŃŃĐŸĐžŃДлŃŃŃĐČĐŸĐąĐ”Ń ĐœĐŸĐ»ĐŸĐłĐžŃĐąŃŃĐžĐ·ĐŒĐ€ĐžĐ·ĐžĐșĐ°Đ€ĐžĐ»ĐŸŃĐŸŃĐžŃĐ€ĐžĐœĐ°ĐœŃŃĐ„ĐžĐŒĐžŃЧДŃŃĐ”ĐœĐžĐ”ĐĐșĐŸĐ»ĐŸĐłĐžŃĐĐșĐŸĐœĐŸĐŒĐžĐșĐ°ĐлДĐșŃŃĐŸĐœĐžĐșĐ° |
Trollkarlens hatt â ĐŃДЎŃĐŽŃŃĐ°ŃĐĄŃŃ 8 Оз 8
Tove Jansson
INLEDNING
En grÄ morgon fö ll den fö rsta snö n ö ver mumindalen. Den kom smygan de tÀ tt och tyst, och pÄ nÄ gra timmar var allting vitt. Mumintrollet stod pÄ trappan och tittade pÄ hur dalen drog vinter lakan ö ver sig, och han tÀ nkte stillsamt, i kvÀ ll gÄ r vi i ide. Fö r sÄ brukar alla mumintroll gö ra nÄ ngÄ ng i november (och det À r egentligen ganska fö rnuftigt av den som inte À lskar mö rker och kö ld). Han stÀ ngde dö rren och tassade in till sin mamma och sa: Snö n har kommit. Jag vet, sa mumintrollets mamma. Jag har redan bÀ ddat med de var maste tÀ ckena Ä t er allihop. Du fÄ r sova i vÀ stra vindskammaren till sammans med det lilla djuret Sniff. Men Sniff snarkar sÄ fö rskrÀ ckligt, sa mumintrollet. Kunde jag inte fÄ sova med snusmumriken istÀ llet? Som du vill, sa muminmamman. Sniff kan fÄ ligga i ö stra vindskamma ren. SÄ fö rberedde sig muminfamiljen och alla deras vÀ nner och bekanta omstÀ ndligt och allvarligt fö r den lÄ nga vintern. Mumintrollets mamma dukade Ä t dem pÄ verandan men var och en fick bara granbarr i sin kopp (det À r nÀ mligen viktigt att ha magen full av barr om man tÀ nker sova tre mÄ nader). NÀ r middagen var slut (och den smakade inget vidare) sa man godnatt lite ordentligare À n vanligt och mamman uppmanade alla att borsta tÀ nderna. Sen gick mumintrollets pappa omkring och stÀ ngde alla dö rrar och fö nsterluckor och hÀ ngde myggnÀ t ö ver takkronan fö r att den inte skulle bli dammig. Och sÄ krö p var och en ner i sin sÀ ng, gjorde en trevlig grop Ä t sig, drog tÀ cket upp till ö ronen och tÀ nkte pÄ nÄ nting roligt. Men mu mintrollet suckade lite och sa: Vi fö rlorar en hel massa tid i alla fall! Inte! sa snusmumriken. Vi drö mmer. Och nÀ r vi vaknar igen À r det vÄ r... Ja... mumlade mumintrollet. Han hade redan glidit lÄ ngt bort i drö mmarnas halvskymning. DÀ rute fö ll snö n, tÀ tt och fint. Den tÀ ckte redan trappan, den hÀ ngde tung ö ver tak och fö nsterkarmar. Snart skulle hela muminhuset vara en mjuk, rund driva. Klockorna upphö rde att ticka, den ena efter den andra, vintern hade kommit.
FĂ RSTA KAPITLET
I vilket beskrives hur mumintrollet, snusmumriken och Sniff hittade trollkarlens hatt, hur fem smĂ„ moln ofö rmodat uppenbarade sig, och hur hemulen skaffade sig en ny hobby. En vĂ„ rmorgon klockan fyra flö g den fö rsta gö ken genom mumindalen. Den satte sig pĂ„ det blĂ„ a muminhusets tak och gol Ă„ tta gĂ„ nger, lite hest visserligen, fö r det var Ă€ nnu mycket tidigt pĂ„ vĂ„ ren. Sen flö g den vidare mot ö ster. Mumintrollet vaknade och lĂ„ g en lĂ„ ng stund och tittade i taket utan att fö rstĂ„ var han befann sig. Han hade sovit hundra nĂ€ tter och hundra dagar, och drö mmarna vimlade Ă€ nnu omkring honom och ville dra in honom i sö mnen igen. Men nĂ€ r han snurrade runt fö r att hitta en ny trevlig sovstĂ€ llning fick han syn pĂ„ nĂ„ nting som gjorde honom alldeles klarvaken. Snusmum rikens sĂ€ ng var tom. Mumintrollet satte sig upp. Jo, snusmumrikens hatt var ocksĂ„ borta. Det var det vĂ€ rsta, sa mu mintrollet. Han tassade fram till det ö ppna fö nstret och tittade ut. Jaha, snusmumriken hade anvĂ€ nt repstegen. Mumintrollet halade sig ö ver fö nsterbrĂ€ det och klĂ€ ttrade fö rsiktigt ner pĂ„ sina korta ben. Han kun de tydligt se snusmumrikens fotspĂ„ r i den vĂ„ ta jorden. De fnattade hit och dit och var ganska svĂ„ ra att fö lja. Ibland gjorde de lĂ„ nga skutt och korsade sig sjĂ€ lva. â Han har varit glad, funderade mumintrollet. HĂ€ r har han gjort en kullerbytta, det Ă€ r klart och tydligt. Plö tsligt lyfte mumintrollet nosen och lyssnade. LĂ„ ngt borta spela de snusmumriken pĂ„ sin munharmonika, han spelade sin gladaste visa:»Alla smĂ„ djur slĂ„ r rosett pĂ„ sin svans.«Mumintrollet bö rjade springa rakt mot musiken. Nere vid floden trĂ€ ffade han pĂ„ snusmumriken som satt pĂ„ brorĂ€ cket med benen dinglande ö ver floden och sin gamla hatt neddragen ö ver ö ro nen. Hej, sa mumintrollet och satte sig bredvid honom. Hej, hej, sa snusmumriken, och spelade vidare. Solen hade nĂ€ tt och jĂ€ mnt hunnit ö ver skogstopparna och lyste dem rakt i ansiktet. De kisade pĂ„ henne och svĂ€ ngde med benen ö ver det blanka rinnande vattnet och kĂ€ nde sig obekymrade och vĂ€ nskapliga. PĂ„ denhĂ€ r floden hade de seglat mot mĂ„ nga mĂ€ rkliga upplevelser fö rr i vĂ€ rlden. Och pĂ„ varje resa hade de hittat nya vĂ€ nner och tagit dem med sig hem till mumindalen. Mumintrollets pappa och mamma tog emot alla deras bekantskaper lika lugnt, de flyttade bara in nya sĂ€ ngar och gjorde matbordet stö rre. SĂ„ hade muminhuset blivit ett vimmelhus dĂ€ r man gjorde vad som fö ll en in och sĂ€ llan bekymrade sig fö r morgonda gen. DĂ€ r hĂ€ nde visserligen uppskakande och fö rskrĂ€ ckliga saker ibland men ingen hann nĂ„ nsin ha trĂ„ kigt (och det var ju en stor fö rdel). NĂ€ r snusmumriken kommit till sista versen av sin vĂ„ rvisa stoppade han munharmonikan i fickan och sa: Ă r Sniff vaken? Det tror jag inte, sa mumintrollet. Han sover alltid en vecka lĂ€ ngre Ă€ n de andra. DĂ„ ska vi vĂ€ cka honom, sa snusmumriken beslutsamt och hoppade ner frĂ„ n brorĂ€ cket. Vi mĂ„ ste gö ra nĂ„ nting ovanligt idag fö r det blir en fin dag. Under ö stra vindskammarens fö nster signalerade mumintrollet enligt deras hemliga system: tre vanliga visslingar och en lĂ„ ng i tassarna (vilket betyder, det Ă€ r saker i gö rningen). De hö rde att Sniff slutade snarka, men ingenting rö rde sig dĂ€ ruppe. En gĂ„ ng till! sa snusmumriken. Och de signalerade med dubbel kraft. DĂ„ smĂ€ lldes fö nstret upp. Jag sover! skrek Sniff fö rargat. Kom ner nu, och var inte arg, sa snusmumriken. Vi tĂ€ nker gö ra nĂ„ n ting ovanligt. DĂ„ rĂ€ tade Sniff ut sina sovskrynkliga ö ron och klĂ€ ttrade nerfö r repstegen (man bö r kanske omnĂ€ mna att de hade repstegar under alla fö nster fö r det tar sĂ„ lĂ„ ng tid att gĂ„ i trappor). Det hö ll verkligen pĂ„ att bli en fin dag. Marken var full av yrvak na kryp som hade sovit hela vintern och sprang omkring och kĂ€ nde igen sig ö verallt. Man vĂ€ drade klĂ€ der och borstade morrhĂ„ ren och lagade si na hus och beredde sig pĂ„ allt sĂ€ tt fö r den nya vĂ„ ren. Ibland stannade de och tittade pĂ„ ett husbygge eller hö rde pĂ„ ett grĂ€ l (sĂ„ na fö rekommer nĂ€ mligen ofta de fö rsta vĂ„ rdagarna fö r man kan ha mycket dĂ„ ligt morgonhumö r just nĂ€ r man har krupit ur idet). HĂ€ r och var satt trĂ€ dendar pĂ„ grenarna och kammade sitt lĂ„ nga hĂ„ r, och i snö flĂ€ ckarna pĂ„ stammarnas norrsida grĂ€ vde mö ssbarn och smĂ„ knytt lĂ„ nga tunnlar. Glad vĂ„ r! sa en Ă€ ldre snokherre. Och hur har vintern varit? Tack bra, svarade mumintrollet. Har farbror sovit gott? Fint, sa snokherrn. HĂ€ lsa till pappa och mamma! SĂ„ dĂ€ r ungefĂ€ r pratade de med en mĂ€ ngd personer de mö tte. Men ju hö gre uppĂ„ t berget de kom dess folktommare blev der, och till slut sĂ„ g de bara en och annan musmoder som fnattade omkring och vĂ„ rstĂ€ dade. Det var vĂ„ tt ö verallt. Fy sĂ„ obehagligt, sa mumintrollet och lyfte tassarna hö gt i den smĂ€ ltande snö n. Det kan aldrig vara bra fö r ett mumintroll med sĂ„ hĂ€ r mycket snö. Det har mamma sagt. Och sĂ„ nö s han. Hö r du mumintroll, sa snusmumriken. Jag har fĂ„ tt en idĂ©. Hur skulle det vara om vi gick Ă€ nda upp pĂ„ bergstoppen och reste ett kummel fö r att visa att ingen har varit dĂ€ r fö re oss? Det gö r vi! ropade Sniff och satte ivĂ€ g fö r att hinna fö re de and ra. PĂ„ toppen dansade vĂ„ rvinden fritt omkring och runtom sĂ„ g man blĂ„ a horisonter. VĂ€ sterut lĂ„ g havet, ö sterut slingrade floden in bland Ens liga Bergen, norrut bredde de stora skogarna sin vĂ„ rliga matta, och i sö der steg rö ken ur mumintrollets skorsten fö r mumintrollets mamma ko kade morgonkaffe. Men Sniff sĂ„ g ingenting av allt detta. Fö r pĂ„ ber gets topp lĂ„ g en hatt, en hö g svart hatt. NĂ„ n har varit hĂ€ r fö re oss! skrek Sniff. Mumintrollet tog upp hatten och tittade pĂ„ den. Den Ă€ r mycket fin, sa han. Kanske den passar pĂ„ dig, mumrik. Nej nej, sa snusmumriken som Ă€ lskade sin gamla grö na hatt. Den Ă€ r alldeles fö r ny! Kanske pappa vill ha den, funderade mumintrollet. Vi tar den med oss, sa Sniff. Men nu vill jag hem. Min mage vrĂ„ lsrkiker efter kaffe. Gö r era? Om! sa mumintrollet och snusmumriken med kĂ€ nsla. SĂ„ gick det till nĂ€ r de hittade Trollkarlens hatt och tog den med sig hem, utan en aning om att de dĂ€ rigenom gjorde mumindalen till en tummelplats fö r trolleri och besynnerligheter av alla slag. NĂ€ r mumintrollet, snusmumriken och Sniff kom in pĂ„ verandan hade de andra redan druckit kaffe och fö rsvunnit Ă„ t olika hĂ„ ll. Bara mumint rollets pappa satt kvar och lĂ€ ste tidningen. JasĂ„, ni har ocksĂ„ vaknat, sa han. MĂ€ rkvĂ€ rdigt lite i tidningen idag. En bĂ€ ck har sprĂ€ ngt sin fö rdĂ€ mning och tillintetgjort ett myr samhĂ€ lle. Alla rĂ€ dades. Vidare flö g den fö rsta vĂ„ rgö ken genom dalen klockan fyra och fortsatte mot ö ster (en trö stergö k Ă€ r ju bra fö rstĂ„ s men en vĂ€ stergö k hade varit Ă€ nnu bĂ€ ttre). Titta vad vi har hittat, sa mumintrolet stolt. En fin, svart hö g hatt Ă„ t dig! Muminpappan undersö kte hatten myket noga och sĂ„ satte han den pĂ„ sig framfö r salongsspegeln. Hatten var nĂ„ got fö r stor och svĂ„ r att se i men det hela gjorde ett mĂ€ ktigt intryck. Mamma! skrek mumintrollet. Kom och titta pĂ„ pappa! Mamman ö ppnade kö ksdö rren och stannade mycket fö rvĂ„ nad pĂ„ trö skeln. KlĂ€ r den mig? frĂ„ gade muminpappan. Det gö r den nog, sa mumintrollets mamma. Ja, du ser ju riktigt man lig ut i den. Den Ă€ r bara liksom en liten aning fö r stor. Ă r det bĂ€ ttre sĂ„ hĂ€ r? frĂ„ gade pappan och skö t hatten i nacken. Hm, sa muminmamman. Visst Ă€ r det bra, men jag tror nĂ€ stan du ser mer vĂ€ rdig ut utan hatt. Pappan speglade sig framifrĂ„ n och backifrĂ„ n och frĂ„ n sidorna, och sĂ„ stĂ€ llde han hatten pĂ„ byrĂ„ n med en suck. Du har rĂ€ tt, sa han. Det Ă€ r inte allt som behö ver prydas. Behaget pryder sig sjĂ€ lvt, sa mumintrollets mamma vĂ€ nligt. Ă t mer Ă€ gg, ungar, ni har levat pĂ„ barr hela vintern! Och sĂ„ fö rsvann hon ut i kö ket igen. Men vad ska vi gö ra med den? frĂ„ gade Sniff. En sĂ„ fin hatt! Ha den som papperskorg, sa mumintrollets pappa. DĂ€ refter drog han sig tillbaka till ö vre vĂ„ ningen fö r att skriva sina memoarer (den sto ra boken som handlar om muminpappans stormiga ungdom). Snusmumriken flyttade ner hatten pĂ„ golvet mellan byrĂ„ n och kö ks dö rren. Nu har ni en ny mö bel igen, sa han och grinade, fö r snusmumri ken hade sĂ€ llan fö rstĂ„ else fö r Ă€ gandets glĂ€ dje. Han trivdes med den gamla kostym han hade haft pĂ„ sig sedan han fö ddes (var och hur vet ingen), och den enda Ă€ godel han inte gav bort var munharmonikan. Ă r ni klara med frukosten sĂ„ gĂ„ r vi ut och ser vad snorkarna har fö r sig, sa mumintrollet. Men innan han gick ut i trĂ€ dgĂ„ rden slĂ€ ngde han sina Ă€ ggskal i papperskorgen, fö r han var (ibland) ett ordentligt mumintroll. SĂ„ var det tomt i salongen. I hö rnet mellan byrĂ„ n och kö ksdö rren stod Trollkarlens hatt med Ă€ ggskal pĂ„ botten. Och nu hĂ€ nde nĂ„ nting verkligt underligt. Ă ggskalen bö rjade fö rvandla sig. Det Ă€ r nĂ€ mligen sĂ„, att om nĂ„ nting fĂ„ r ligga tillrĂ€ ckligt lĂ€ nge i en trollkarls hatt sĂ„ fö rvandlas det till nĂ„ nting helt annat â vad kan man aldrig veta pĂ„ fö rhand. Det var en lycka att mumintrollets pappa inte passade i hatten, fö r hade han behĂ„ llit den pĂ„ sig lite lĂ€ ngre sĂ„ vete alla smĂ„ djurs beskyddare vad det hade blivit av honom. Som det nu var fick pappan bara en lĂ€ tt huvudvĂ€ rk (och den gick ö ver pĂ„ eftermid dagen). Men Ă€ ggskalen lĂ„ g kvar i hatten, och de bö rjade lĂ„ ngsamt byta form. De behö ll sin vita fĂ€ rg men vĂ€ xte och vĂ€ xte och blev mjuka och ulliga. Om en stund fyllde de hatten helt och hĂ„ llet. Och sĂ„ lö sgjorde sig fem smĂ„ runda moln frĂ„ n hattbrĂ€ ttet och seglade ut pĂ„ verandan, dunsade mjukt nerfö r trappan och stannade i luften en liten bit ö ver marken. Men Trollkarlens hatt var tom. Det var det vĂ€ rsta, sa mumintrollet. Ă r det eldsvĂ„ da? frĂ„ gade snorken oroligt. Orö rliga stod molnen framfö r dem, utan att fö rĂ€ ndra form, som om de vĂ€ ntat. Snorkfrö ken strĂ€ ckte mycket fö rsiktigt ut tassen och rö rde vid den nĂ€ rmaste molntappen. Den kĂ€ nns som bomull, sa hon fö rvĂ„ nad. De andra kom nĂ€ rmare och kĂ€ nde efter. Precis som en liten dyna, sa Sniff. Snusmumriken gav ett av molnen en varlig knuff. Det gled ett stycke och stannade igen. Vems Ă€ r de? frĂ„ gade Sniff. Hur kom de in pĂ„ verandan? Mumintrollet skakade pĂ„ huvudet. Det var det konstigaste jag har varit med om, sa han. Kanske vi borde gĂ„ in efter mamma. Nej, nej, ropade snorkfrö ken. Vi ska undersö ka dem sjĂ€ lva. Och hon drog ner ett moln pĂ„ marken och slĂ€ tade ö ver det med tassen. SĂ„ mjukt! sa snorkfrö ken. Och i nĂ€ sta sekund hade hon satt sig pĂ„ molnet och gungade fnittrande upp och ner. FĂ„ r jag ochsĂ„ ett! skrek Sniff och Ă€ ntrade ett annat moln. Hej hopp! Men nĂ€ r han sade hopp! lyfte molnet och beskrev en elegant liten bĂ„ ge ö ver marken. Du milde! utbrast Sniff. Det rö rde sig! Nu stö rtade alla upp pĂ„ varsitt moln och ropade hopp! Hej hopp! Molntussarna seglade ivĂ€ g som stora lydiga kaniner hit och dit i lĂ„ nga skutt. Det var snorken som kom underfund med hur man styrde dem. Ett lĂ€ tt tryck med ena tassen, och molnet svĂ€ ngde. Med bĂ„ da tassarna, full fart framĂ„ t. SmĂ„ vickningar med baken, och molnet steg Ă€ nda tills man hö ll sig stilla. Det var alldeles fö rfĂ€ rligt roligt. De vĂ„ gade sig Ă€ nda upp i trĂ€ dtopparna och pĂ„ muminhusets tak. Mumintrollet landade med sitt moln utanfö r muminpappans fö nster och skrek: Kukeliku! (han var sĂ„ hĂ€ nfö rd att han inte hittade pĂ„ nĂ„ nting fiffigare). Muminpappan slĂ€ ppte sin memoarpenna och stö rtade fram till fö nst ret. Vid min svans! utbrast han. Vid min svans! Mer kunde han inte fĂ„ fram. DethĂ€ r blir ett fint kapitel fö r dina memoarer, sa mumintrollet. Och sĂ„ styrde han sitt moln till kö ksfö nstret och ropade pĂ„ mamma. Muminmamman hö ll pĂ„ med att laga pyttipana och hade mycket brĂ„ ttom. Vad har du nu hittat pĂ„, lilla muminbarn, sa hon. Akta dig bara sĂ„ du inte trillar ner! Men nere i trĂ€ dgĂ„ rden hade snorken och snusmumriken hittat pĂ„ nĂ„ n ting nytt. De styrde i full fart mot varandra och kolliderade med en mjuk duns. Den som fö rst ramlade av hade fö rlorat. Nu ska du fĂ„ se! skrek snusmumriken och klĂ€ mde tassarna i molnets sidor. FramĂ„ t! Men snorken vĂ€ jde skickligt Ă„ t sidan och anfö ll sedan lö mskt unde rifrĂ„ n. Snusmumrikens moln kantrade och han fö ll pĂ„ huvudet i rabatten sĂ„ att hatten trycktes ner ö ver nosen. Tredje ronden! skrek Sniff som var skiljedomare och flö g en bit ö ver de andra. TvĂ„ mot ett! Klara? FĂ€ rdiga! GĂ„! Ska vi gö ra en liten flygtur tillsammans? frĂ„ gade mumintrollet snorkfrö ken. GĂ€ rna, sa snorkfrö ken och styrde upp sitt moln bredvid hans. Vart ska vi fara? Om vi skulle leta reda pĂ„ hemulen och fö rvĂ„ na honom, fö reslog mu mintrollet. De gjorde en tur ö ver trĂ€ dgĂ„ rden, men hemulen fanns inte pĂ„ sina vanliga platser. Han brukar aldrig ge sig av lĂ„ ngt, sa snorkfrö ken. Senast jag sĂ„ g honom sorterade han sina frimĂ€ rken. Men det var fö r ett halvĂ„ r sen, pĂ„ pekade mumintrollet. Aj, javisst! sa snorkfrö ken. Vi har ju sovit sen dess. Sov du gott? frĂ„ gade mumintrollet. Snorkfrö ken flö g elegant ö ver en trĂ€ dtopp och funderade lite innan hon svarade. Det var en hemsk drö m jag hade! sa hon. En otĂ€ ck karl i en hö g svart hatt som grinade Ă„ t mig. Det var konstigt, sa mumintrollet. Jag hade precis samma drö m. Hade han vita handskar ochsĂ„? Just det, sa snorkfrö ken och nickade. De tĂ€ nkte en stund ö ver detta medan de sakta gled genom skogen. Plö tsligt fick de syn pĂ„ hemulen som vankade fram med tassarna pĂ„ ryggen och nosen riktad mot marken. Mumintrollet och snorkfrö ken gick i glidflykt ner pĂ„ varsin sida om honom, och pĂ„ en gĂ„ ng ropade de: Godmorgon! Usch! utbrast hemulen. Fy, vad jag blev rĂ€ dd! Ni vet att man inte fĂ„ r vara plö tslig mot mig, jag kan fĂ„ hjĂ€ rtat i vrĂ„ ngstrupen. Aj, ursĂ€ kta, sa snorkfrö ken. Ser du vad vi rider pĂ„! Det var underligt, sa hemulen. Men jag Ă€ r sĂ„ van vid att ni gö r un derliga saker. Och just nu Ă€ r jag svĂ„ rmodig. Varfö r det? frĂ„ gade snorkfrö ken medlidsamt. En sĂ„ nhĂ€ r fin dag? Hemulen skakade pĂ„ huvudet. Ni skulle Ă€ ndĂ„ inte fö rstĂ„ mig, sa han. Vi ska fö rsö ka, sa mumintrollet. Har du tappat ett feltryck nu igen? TvĂ€ rtom, suckade hemulen. Jag har alla. Vartenda ett. Min frimĂ€ rkssamling Ă€ r fullstĂ€ ndig. Ingenting saknas i den. NĂ„, dĂ„ sĂ„! sa snorkfrö ken uppmuntrande. Ja, jag visste ju att ni inte skulle fö rstĂ„ mig, sa hemulen. Mumintrollet och snorkfrö ken tittade bekymrat pĂ„ varann. De lĂ€ t si na moln backa en liten bit av hĂ€ nsyn till hemulens sorg och fortsatte strax bakom hans rygg. Hemulen vankade vidare medan mumintrollet och snorkfrö ken vĂ€ ntade pĂ„ att han skulle tala om det som hans hjĂ€ rta var fullt av. Och om en stund utbrast hemulen: Ha! Meningslö st. Efter Ă€ nnu en stund sa han: Vad tjĂ€ nar alltsammans till! Man kan anvĂ€ nda min frimĂ€ rkssamling till tuppapper! Men hemul dĂ„! sa snorkfrö ken upprö rd. Tala inte sĂ„ dĂ€ r! Din frimĂ€ rkssamling Ă€ r den finaste i vĂ€ rlden! Det Ă€ r just det! ropade hemulen fö rtvivlat. Den Ă€ r fĂ€ rdig! Det finns inte ett frimĂ€ rke, inte ett feltryck som jag inte har samlat. Inte ett enda! Vad ska jag ta mig till? Jag tror jag bö rjar fö rstĂ„, sa mumintrollet lĂ„ ngsamt. Du Ă€ r inte samlare lĂ€ ngre, du Ă€ r bara Ă€ gare, och det Ă€ r inte alls sö roligt. Nej, mumlade hemulen fö rkrossad. Inte alls. Han stannade och vĂ€ nde sitt hoprynkade ansikte mot dem. KĂ€ ra hemul, sa snorkfrö ken och klappade honom fö rsiktigt pĂ„ tassen. Jag har en idĂ©. TĂ€ nk om du skulle bö rja samla nĂ„ nting helt annat, nĂ„ n ting alldeles nytt? Det Ă€ r en idĂ©, medgav hemulen. Men han var fortfarande hopskrynk lad, fö r han tyckte inte han kunde vara glad genast efter ett sĂ„ stort bekymmer. FjĂ€ rilar till exempel? fö reslog mumintrollet. Omö jligt, sa hemulen och dystrade till. Det samlar min kusin pĂ„ fĂ€ dernet. Och honom kan jag inte tĂ„ la. Sidenband dĂ„? sa snorkfrö ken. Hemulen bara fnö s. Smycken? fortsatte snorkfrö ken fö rhoppningsfullt. De tar aldrig slut! Ă sch, sa hemulen. Ja, dĂ„ vet jag verkligen inte, sa snorkfrö ken. Vi ska fundera ut nĂ„ nting Ă„ t dig, sa mumintrollet trö stande. Mamma vet sĂ€ kert. FrĂ„ n det ena till det andra, har du sett bisamrĂ„ ttan? Han sover Ă€ n, svarade hemulen sorgset. Han sa att det var onö digt att stiga upp sĂ„ tidigt, och det hade han sannerligen rĂ€ tt i. Och he mulen fortsatte sin ensliga vandring genom skogen. Mumintrollet och snorkfrö ken styrde sina moln Ă€ nda upp ö ver trĂ€ dtopparna och vaggade sakta framĂ„ t i solskenet. De funderade pĂ„ nĂ„ nting som hemulen skulle kunna samla pĂ„. SnĂ€ ckor? framkastade snorkfrö ken. Eller byxknappar, sa mumintrollet. Men vĂ€ rmen gjorde dem sö mniga. Det gick inte att tĂ€ nka. De lade sig pĂ„ rygg pĂ„ sina moln och tittade upp i vĂ„ rhimlen dĂ€ r lĂ€ rkorna sjö ng. Och plö tsligt fick de syn pĂ„ den fö rsta fjĂ€ rilen. Varenda en vet ju att om den fö rsta fjĂ€ rilen man ser Ă€ r gul, sĂ„ betyder det att sommarn blir glad. Om den Ă€ r vit blir det bara en lugn sommar (svarta och bru na fjĂ€ rilar ska man inte alls tala om, det Ă€ r alldeles fö r sorgligt). Men denhĂ€ r fjĂ€ rilen var gyllene. Vad kan det betyda? undrade mumintrollet. En guldfjĂ€ ril har jag aldrig sett fö rr. Guld Ă€ r Ă€ nnu bĂ€ ttre Ă€ n gult, sa snorkfrö ken. Du ska fĂ„ se! NĂ€ r mumintrollet och snorkfrö ken kom hem till middagen mö tte dem hemulen pĂ„ trappan. Han strĂ„ lade av glĂ€ dje. NĂ„? sa mumintrollet. Vad blev det? VĂ€ xter! skrek hemulen. Jag ska botanisera! Snorken hittade pĂ„ det. Jag ska samla ihop vĂ€ rldes finaste herbarium! Och hemulen bredde ut kjolen[1] fö r att visa dem sitt fö rsta fynd. Bland jord och lö v lĂ„ g en liten smal vĂ„ rlö k. Gagea lutea, sa hemulen stolt. Nummer ett i samlingen. Felfritt exemplar. Och han gick in och tö mde alltsammans pĂ„ matbordet. Flytta dig till hö rnet, sa mumintrollets mamma, fö r hĂ€ r ska soppan stĂ„. Ă r alla inne? Sover bisamrĂ„ ttan Ă€ n? Som en gris, sa Sniff. Har ni haft roligt idag? frĂ„ gade muminmamman nĂ€ r hon hade fyllt al la tallrikar. Hemskt roligt! skrek hela familjen. NĂ€ sta morgon nĂ€ r mumintrollet gick till vedboden fö r att slĂ€ ppa ut de fem molnen var de fö rsvunna, vartenda ett. Och ingen kunde tĂ€ nka sig att det hade nĂ„ nting att gö ra med nĂ„ gra Ă€ ggskal som Ă„ ter lĂ„ g pĂ„ botten av Trollkarlens hatt.
ANDRA KAPITLET
I vilket berĂ€ ttas om hur mumintrollet blev fö rvandlat till ett spö kdjur och Ă€ ntligen utkrĂ€ vde hĂ€ mnd pĂ„ myrlejonet, samt om mumintrol lets och snusmumrikens hemlighetsfulla nattvandring. En varm och stilla dag nĂ€ r sommarregnet fö ll ö ver mumindalen beslö t man sig fö r att leka kurragö mma inomhus. Sniff stod i ett hö rn med nosen i tassarna och rĂ€ knade hö gt. NĂ€ r han kom till tio svĂ€ ngde han runt och bö rjade leta; fö rst pĂ„ de vanli ga gö mstĂ€ llena och sen pĂ„ de underliga. Mumintrollet lĂ„ g under verandabordet och kĂ€ nde sig lite oroligt. Det var ingen bra plats, det kĂ€ nde han pĂ„ sig. Sniff skulle absolut lyfta pĂ„ bordduken och dĂ„ var han fast. Mumintrollet tittade hit och dit, och dĂ„ fick han syn pĂ„ den hö ga svarta hatten som nĂ„ n hade stĂ€ llt i en vrĂ„. Det var en glĂ€ nsande idĂ©! Sniff skulle aldrig hitta pĂ„ att lyfta pĂ„ hatten. Mumintrollet krö p snabbt och tyst bort till hö rnet och drog hatten ö ver huvudet. Den rĂ€ ckte inte lĂ€ ngre Ă€ n till magen, men om han gjorde sig riktigt liten och stoppade in svansen skulle han sĂ€ kert bli ganska osynlig. Mumintrollet fnittrade fö r sig sjĂ€ lv nĂ€ r han hö rde hur alla de and ra blev hittade, en efter en. Hemulen hade tydligen gö mt sig under soffan igen, han hittade aldrig nĂ„ n bĂ€ ttre plats. Nu sprang de omkring allesammans och sö kte efter mumintrollet. Han vĂ€ ntade Ă€ nda tills han blev rĂ€ dd att de skulle ledsna pĂ„ letan det, dĂ„ krö p han ur hatten och stack in huvudet genom dö rren och sa: Tittut! Sniff stirrade pĂ„ honom en lĂ„ ng stund, sen sa han ganska ovĂ€ nligt: Tittut sjĂ€ lv. Vem Ă€ r det dĂ€ r? viskade snorkfrö ken. De andra skakade pĂ„ huvudet och fortsatte att stirra pĂ„ mumintrol let. Stackars lilla mumintroll! Han hade blivit fö rvandlad till ett myc ket underligt djur inne i Trollkarlens hatt. Allt som var runt pĂ„ ho nom hade blivit smalt och allt som var smĂ„ tt hade blivit stort. Och det mest konstiga var att han sjĂ€ lv var den enda som inte kunde se hur det var fatt. Nu blev ni allt fö rvĂ„ nade, sa mumintrollet och tog ett osĂ€ kert steg framĂ„ t pĂ„ sina lĂ„ nga, skrankliga ben. Ni har inte en aning om var jag har varit! Det interesserar oss inte, sa snorken. Men du ser verkligen sĂ„ ful ut att vem som helst kan bli fö rvĂ„ nad. Vad ni Ă€ r ovĂ€ nliga, mumlade mumintrollet sorgset. Ni fick vĂ€ l leta fö r lĂ€ nge. Vad ska vi gö ra nu? Fö rst av allt borde du kanske presentera dig, sa snorkfrö ken stelt. Vi vet ju inte alls vem du Ă€ r. Mumintrollet tittade fö rvĂ„ nad pĂ„ henne, men sĂ„ kom han att tĂ€ nka pĂ„ att dethĂ€ r var en ny lek. Han skrattade fö rtjust och sa: Jag Ă€ r Kungen av Kalifornien! Och jag Ă€ r snorksystern, sa snorfrö ken. Det hĂ€ r Ă€ r min bror. Jag heter Sniff, sa Sniff. Jag Ă€ r snusmumriken, sa snusmumriken. Usch vad ni Ă€ r trĂ„ kiga, sa mumintrollet. Kunde ni inte ha hittat pĂ„ nĂ„ nting ovanligare! Nu gĂ„ r vi ut, jag tror det hĂ„ ller pĂ„ att klarna. Han klev ut pĂ„ trappan, och de andra fö ljde honom, mycket fö rvĂ„ nade och ganska misstĂ€ nksamma. Vem Ă€ r detdĂ€ r? frĂ„ gade hemulen som satt utanfö r huset och rĂ€ knade stĂ„ ndare i en solros. Det Ă€ r Kungen av Kalifornien, sa snorkfrö ken tveksamt. Ska han bo hĂ€ r? frĂ„ gade hemulen. Det fĂ„ r mumintrollet avgö ra, sa Sniff. Jag undrar just vart han tog vĂ€ gen. Mumintrollet skrattade. Du Ă€ r verkligen ganska lustig ibland, sa han. TĂ€ nk om vi skulle leta reda pĂ„ mumintrollet! KĂ€ nner du honom? frĂ„ gade snusmumriken. Tja, sa mumintrollet. Det skulle man kunna sĂ€ ga! Ganska bra, i sjĂ€ lva verket! Han var sprickfĂ€ rdig av fö rtjusning ö ver den nya leken och tyckte att han skö tte sig storartat. NĂ€ r lĂ€ rde du kĂ€ nna honom? frĂ„ gade snorkfrö ken. Vi fö ddes samtidigt, svarade mumintrollet och hö ll pĂ„ att explodera av munterhet. Men han Ă€ r en riktig stropp, vet ni! Man kan knappt ha honom i mö blerade rum! Fy, sĂ„ fĂ„ r du inte sĂ€ ga om mumintrollet, sa snorkfrö ken hĂ€ ftigt. Han Ă€ r det bĂ€ sta troll i vĂ€ rlden och vi tycker hemskt mycket om honom! Mumintrollet var hĂ€ nfö rd. Verkligen! sa han. Jag tycker mumintrol let Ă€ r en riktig pest, jag. DĂ„ bö rjade snorkfrö ken grĂ„ ta. Ge dig av, sa snorken hotfullt. Annars klĂ„ r vi upp dig! SĂ„ sĂ„, sa mumintrollet hĂ€ pet. Det var ju bara en lek! Jag Ă€ r vĂ€ ldigt glad att ni tycker sĂ„ mycket om mig. Det gö r vi visst inte! skrek Sniff gĂ€ llt. PĂ„ honom! Kö r bort den otĂ€ cka kungen som talar illa om vĂ„ rt mumintroll! Och de kastade sig samfĂ€ llt ö ver det stackars mumintrollet. Han var alldeles fö r hĂ€ pen fö r att kunna fö rsvara sig, och nĂ€ r han hunnit bli arg var det fö rsent; han lĂ„ g underst i en boxande och skrikande rö ra av armar, svansar och tassar. Muminmamman kom ut pĂ„ trappan. Vad gĂ„ r det Ă„ t er, ungar! ropade hon. Sluta genast upp att slĂ„ ss! De klĂ„ r upp kungen av Kalifornien! snyftade snorkfrö ken. Och det gö r de rĂ€ tt i! Mumintrollet kravlade sig fram, medtagen och arg. Mamma! skrek han. Det var de som bö rjade! Tre mot en, det Ă€ r inte rĂ€ ttvist! Det medger jag, sa muminmamman allvarsamt. Men du hade sĂ€ kert retat dem. Vem Ă€ r du fö rresten, lilla djur? Sluta upp med dendĂ€ r fĂ„ niga leken, skrek mumintrollet. Ni Ă€ r inte ett dugg lustiga. Jag Ă€ r mumintrollet, och dĂ€ r stĂ„ r min mamma pĂ„ trap pan. Och dĂ€ rmed punkt! Du Ă€ r inte mumintrollet, sa snorkfrö ken fö raktfullt. Han har smĂ„ vackra ö ron men dina ser ut som grytlappar! Mumintrollet tog sig fö rvirrad om huvudet och fick tag i ett par hemskt stora, skrynkliga ö ron. Men jag Ă€ r mumintrollet! utbrast han fö rtvivlad. Tror ni mig inte? Mumintrollet har en liten lagom svans, men din ser ut som en lamp borste, sa snorken. O, det var sant! Mumintrollet kĂ€ nde efter dĂ€ rbak med darrande tas sar. Dina ö gon Ă€ r som tallrikar, sa Sniff. Mumintrollets var smĂ„ och vĂ€ nliga! Just det, bekrĂ€ ftade snusmumriken. Du Ă€ r en bedragare! avgjorde hemulen. Finns det ingen som tror mig! utbrast mumintrollet. Titta noga pĂ„ mig, mamma, sĂ„ mĂ„ ste du kĂ€ nna igen ditt muminbarn! Muminmamman tittade noga. Hon sĂ„ g in i hans skrĂ€ mda tallriksö gon, mycket lĂ€ nge, och sen sa hon stillsamt: Jo, du Ă€ r mumintrollet. Och i samma ö gonblick bö rjade han fö rvandlas. Ă gonen och ö ronen och svansen krympte ihop, och nosen och magen vĂ€ xte. Och dĂ€ r stod mumint rollet hel och hĂ„ llen framfö r dem i all sin glans. Kom i min famn, sa muminmamman. Ser du, mitt lilla muminbarn kommer jag Ă€ ndĂ„ alltid att kĂ€ nna igen. Lite senare pĂ„ dagen satt mumintrollet och snorken pĂ„ en av de hem liga platserna, den under jasminbusken, dĂ€ r man Ă€ r omvigen av en grö n rund bladgrotta. Ja, men det mĂ„ ste ju ha varit nĂ„ n som fö rvandlade dig, sa snor ken. Mumintrollet skakada pĂ„ huvudet. Jag sĂ„ g inget mĂ€ rkvĂ€ rdigt, sa han. Och inte Ă„ t jag nĂ„ nting eller uttalade nĂ„ gra farliga ord. Men du kanske rĂ„ kade gĂ„ in i en trollring, funderade snorken. Inte vad jag vet, sa mumintrollet. Jag satt hela tiden under den svarta hatten som vi anvĂ€ nder som papperskorg. Inne i hatten? frĂ„ gade snorken misstroget. Just det, sa mumintrollet. De funderade en stund till. SĂ„ utbrast de pĂ„ en gĂ„ ng, det mĂ„ ste va ra...! och stirrade pĂ„ varann. Kom! sa snorken. De gick upp pĂ„ verandan och nĂ€ rmade sig hatten, mycket fö rsiktigt. Den ser ganska vanlig ut, sa snorken. Om man inte rĂ€ knar med att en hö g hatt alltid Ă€ r ganska ovanlig, fö rstĂ„ s. Men hur ska vi fĂ„ veta om det var den? undrade mumintrollet. Jag kryper inte in i den en gĂ„ ng till! Kanske man kunde lura dit nĂ„ n annan, funderade snorken. Men det vore bra nedrigt, sa mumintrollet. Hur kan vi veta att han blir riktig igen! Vi tar en fiende, fö reslog snorken. Hm, sa mumintrollet. Vet du nĂ„ n? Stora rĂ„ ttan pĂ„ slaskhö gen, sa snorken. Mumintrollet ruskade pĂ„ huvudet. Henne gĂ„ r det inte att lura. NĂ„, myrlejonet dĂ„? fö reslog snorken. Det blir bra, sa mumintrollet. En gĂ„ ng drog han ner min mamma i en grop och sprĂ€ tte sand i ö gonen pa henne. De gav sig av fö r att leta reda pĂ„ myrlejonet och tog en stor burk med sig. Det Ă€ r pĂ„ sandstranden man ska sö ka efter myrlejonets lö mska gropar, sĂ„ de vandrade ner till havet. Det rĂ€ ckte inte lĂ€ nge fö rrĂ€ n snorken upptĂ€ ckte en stor rund grop och gjorde ivriga signaler Ă„ t mu mintrollet. HĂ€ r Ă€ r han! viskade snorken. Men hur ska vi lura in honom i burken? LĂ„ t mig skö ta det, viskade mumintrollet tillbaka. SĂ„ tog han burken och grĂ€ vde ner den i sanden en bit dĂ€ rifrĂ„ n med ö ppningen uppĂ„ t. DĂ€ refter sa mumintrollet med hö g rö st: De Ă€ r bra svaga krĂ€ k, sĂ„ na dĂ€ r myrlejon! Han gjorde ett tecken Ă„ t snorken och bĂ„ da tittade fö r vĂ€ ntansfullt ner i gropen. Sanden rö rde pĂ„ sig dĂ€ rnere men ingenting syntes. Mycket svaga! Ă„ tertog mumintrollet. De behö ver flera timmar fö r att grĂ€ va ner sig i sanden mĂ„ du tro! Ja, men... sa snorken tvivlande. JadĂ„, sa mumintrollet och gjorde vilda tecken med ö ronen. Flera timmar! I detsamma stack ett hotfullt huvud med blĂ€ ngande ö gon upp ur sand gropen. Sa du svag! frĂ€ ste myrlejonet. Jag grĂ€ ver ner mig pĂ„ tre sekunder, varken mer eller mindre! Farbror borde nog visa oss hur det gĂ„ r till ifall vi ska tro pĂ„ det, sa mumintrollet instĂ€ llsamt. Jag ska sprĂ€ tta sand pĂ„ er, sa myrlejonet argt. Och nĂ€ r jag har sprĂ€ ttat ner er i min grop ska jag Ă€ ta upp er! Nej, nej, bad snorken fö rskrĂ€ ckt. Visa oss hellre hur man kryper ner baklĂ€ nges pĂ„ tre sekunder! Gö r det hĂ€ r uppe sĂ„ ser vi bĂ€ ttre hur det gĂ„ r till, sa mumintrollet och pekade pĂ„ den flĂ€ ck dĂ€ r burken var nergrĂ€ vd. Tror ni jag bryr mig om att gö ra konster fö r smĂ„ ungar, sa myrlejo net hĂ„ nfullt. Men han kunde inte motstĂ„ frestelsen att visa dem hur stark och snabb han var. Under fö raktfulla fnysningar klĂ€ ttrade han upp ur sin grop och frĂ„ gade hö gdraget: NĂ„, var ska jag grĂ€ va ner mig? HĂ€ r, sa mumintrollet och pekade. Myrlejonet drog upp axlarna och lĂ€ t manen resa sig pĂ„ ett skrĂ€ ckin jagande sĂ€ tt. Pass pĂ„! skrek han. Nu gĂ„ r jag under jorden, men nĂ€ r jag kommer tillbaka Ă€ ter jag upp er! Ett, tvĂ„, tre! Som en snurrande propeller backade myrlejonet ner i sanden, rakt ner i burken som var gö md under honom. Det gick verkligen pĂ„ tre se kunder, eller kanske snarare pĂ„ tvĂ„ och en halv, fö r han var sĂ„ hemskt arg. Fort pĂ„ med locket! skrek mumintrollet. De krafsade undan sanden och skruvade pĂ„ locket med stor kraft. Sen lyfte de med fö renade ans trĂ€ ngningar upp burken och bö rjade rulla den hemĂ„ t. Myrlejonet skrek och gormade dĂ€ rinne men hans rö st kvĂ€ vdes av sanden. Det var otĂ€ ckt vad han Ă€ r arg, sa snorken. Jag vĂ„ gar inte tĂ€ nka pĂ„ vad som skulle hĂ€ nda om han kom ut! Han kommer inte ut, sa mumintrollet lugnt. Och nĂ€ r han gö r det hop pas jag han blir fö rvandlad till nĂ„ nting fö rskrĂ€ ckligt! NĂ€ r de kom fram till muminhuset samlade mumintrollet sina vĂ€ nner genom att sticka tassarna i munnen och ge till tre lĂ„ nga visslingar, (vilket betydde: nĂ„ nting oerhö rt har hĂ€ nt). De andra kom farande frĂ„ n alla hĂ„ ll och samlade sig runt burken med skruvlock. Vad har ni dĂ€ r? frĂ„ gade Sniff. Ett myrlejon, sa mumintrollet stolt. Ett Ă€ kta, ilsket myrlejon som vi har fĂ„ ngat! TĂ€ nk att ni vĂ„ gade, utbrast snorkfrö ken beundrande. Och nu tĂ€ nker vi hĂ€ lla ut honom i hatten, sa snorken. SĂ„ att han blir fö rvandlad till ett spö kdjur, som jag blev, sa mu mintrollet. Prata ordentligt sĂ„ man begriper nĂ„ nting, bad hemulen. Det var fö r att jag gö mde mig i denhĂ€ r hatten som jag fö rvandlades, fö rklarade mumintrollet. Det har vi rĂ€ knat ut. Och nu ska vi kontrol lera saken genom att se om myrlejonet ocksĂ„ blir nĂ„ nting annat. Men han kan ju bli vadsomhelst! skrek Sniff. Han kan bli nĂ„ nting Ă€ nnu farligare Ă€ n ett myrlejon och Ă€ ta upp oss allihop! De stod en stund i skrĂ€ md tystnad och tittade pĂ„ burken och lyssna de till de dĂ€ mpade ljuden dĂ€ rinifrĂ„ n. Voj, voj, sa snorkfrö ken Ă€ ngsligt och fö rlorade fĂ€ rgen.[2] Vi gö mmer oss under bordet medan han fö rvandlas och lĂ€ gger en tjock bok ö ver hatten, fö reslog snusmumriken. Man mĂ„ ste alltid ta risker nĂ€ r man experimenterar! Tippa ö ver honom nu med detsamma! Sniff stö rtade in under bordet och gö mde sig. Mumintrollet, snus mumriken och hemulen hö ll burken ö ver Trollkarlens hatt och snork frö ken skruvade Ă€ nsligt av locket. I ett moln av sand ramlade myrlejo net ner i hatten, och blixtsnabbt lade snorken ett lexikon med utl Ă€ ndska ord ö ver alltsammans. Sen rusade allihop under bordet och gö mde sig. Fö rst hĂ€ nde ingenting. De tittade fram under bordduken och vĂ€ ntade i stigande oro. Ingen fö rĂ€ ndring. Det var bara jox, sa Sniff. I detsamma bö rjade lexikonet med utlĂ€ ndska ord att skrynkla ihop sig. Sniff bet hemulen i tummen av ren upphetsning. Se upp, sa hemulen argt. Du bet mig i tummen! Oj, ursĂ€ kta, sa Sniff. Jag trodde det var min! Nu krullade lexikonet ihop sig mer och mer. Bladen bö rjade likna vissna lö v. Och mellan dem krö p alla de utlĂ€ ndska orden ut och bö rjade kravla omkring pĂ„ golvet. Det var det vĂ€ rsta! sa mumintrollet. Men nu hĂ€ nde nĂ„ nting igen. Det bö rjade droppa frĂ„ n hattbrĂ€ ttena. Det rann. Floder av vatten plaskade ner pĂ„ mattan sĂ„ att de utlĂ€ ndska orden fick rĂ€ dda sig uppĂ„ t vĂ€ ggarna. Myrlejonet har bara blivit vatten, sa snusmumriken besviken. Jag tror det Ă€ r sanden, viskade snorken. Myrlejonet kommer nog om en stund. De vĂ€ ntade igen under olidlig spĂ€ nning. Snorkfrö ken gö mde huvudet i mumintrollets famn och Sniff pep av fö rskrĂ€ ckelse. DĂ„ visade sig plö tsligt vĂ€ rldens minsta igelkott pĂ„ hattkanten. Den nosade i vĂ€ dret och blinkade, och den var alldeles ruggig och vĂ„ t. Ett par sekunder var det dö dstyst. SĂ„ bö rjade snusmumriken skratta. Och de andra fortsatte nĂ€ r han mĂ„ ste ta igen sig. De vrĂ„ lade av skratt och rullade omkring under bordet av ren frö jd. Det var bara hemulen som inte delade glĂ€ djen. Han tittade fö rvĂ„ nad pĂ„ sina vĂ€ nner och sa: Ja men vi vĂ€ ntade ju att myrlejonet skulle fö rvandlas! Om jag kunde begrippa varfö r ni alltid brĂ„ kar sĂ„ om saker och ting. Under tiden vankade den lilla igelkotten hö gtidlig och lite sorgsen till dö rren och tog sig utfö r trapporna. Vattnet hade slutat rinna och fyllde verandagolvet som en sjö. Och hela taket var fullt av utlĂ€ ndska ord. NĂ€ r det hela fö rklarades fö r mumintrollets pappa och mamma tog de saken mycket allvarligt och beslö t att Trollkarlens hatt skulle fö r stö ras. Man rullade den fö rsiktigt ner till floden och lĂ€ t den falla i vattnet. Det var alltsĂ„ molnen och spö kdjuret, sa mumintrollets mamma, me dan de stod och sĂ„ g efter den bortglidande hatten. Det var roliga moln, sa mumintrollet lite missmodigt. Det kunde ha kommit fler! Eller flodvĂ„ gor och utlĂ€ ndska ord, ja, sa hans mamma. SĂ„ det sĂ„ g ut pĂ„ verandan! Och jag kan inte begripa hur jag ska bli av med dedĂ€ r smĂ„ krypen. De Ă€ r i vĂ€ gen ö verallt och stĂ€ ller till oreda i hela huset! Men molnen var roliga i alla fall, mumlade mumintrollet envist. PĂ„ kvĂ€ llen kunde mumintrollet inte somna. Han lĂ„ g och tittade ut i den ljusa juninatten som var full av ensamma rop, av tassande och dans. Det luktade gott av blommor. Snusmumriken hade inte kommit hem Ă€ n. SĂ„ na hĂ€ r nĂ€ tter vandrade han ofta omkring ensam med sig sjĂ€ lv och sin munharmonika. Men i natt hö r des inga visor. Han var nog pĂ„ upptĂ€ cktsfĂ€ rd. Snart skulle han slĂ„ upp sitt tĂ€ lt vid flodstranden och vĂ€ gra att sova inomhus... Mumintrollet suckade. Han kĂ€ nde sig ledsen utan att ha nĂ„ nting att sö rja ö ver. Just dĂ„ hö rdes en svag vissling under fö nstret. Mumintrollets hjĂ€ r ta hoppade till av frö jd och han smö g sakta fram till fö nstret och tittade ut. Visslingen hade betytt: Hemligheter! Snusmumriken vĂ€ ntade under repstegen. Kan du bevara en hemlighet? viskade han nĂ€ r mumintrollet klev ner i grĂ€ set. Mumintrollet nickade ivrigt. Snusmumriken lutade sig fram och viskade Ă€ nnu lĂ€ gre: Hatten har flutit iland pĂ„ en sandbank en bit nerĂ„ t floden. Mumintrollets ö gon bö rjade lysa. Vill du? frĂ„ gade snusmumriken med ö gonbrynen. Om! svarade mumintrollet med en liten ö ronviftning. Som skuggor smö g de genom den daggiga trĂ€ dgĂ„ rden ner mot floden. Den ligger tvĂ„ flodkrö kar hĂ€ rifrĂ„ n, sa snusmumriken dĂ€ mpat. Det Ă€ r egentligen vĂ„ r skyldighet att rĂ€ dda den fö r allt vatten den fylls med blir rö tt. De som bor lĂ€ ngre nerĂ„ t floden kommer att bli skrĂ€ ckslagna av detdĂ€ r hemska vattnet. Vi borde ha tĂ€ nkt pĂ„ det, sa mumintrollet. Han kĂ€ nde sig stolt och glad att gĂ„ sĂ„ hĂ€ r med snusmumriken mitt i natten. Tidigare hade snus mumriken alltid varit ensam pĂ„ sina nattvandringar. HĂ€ r nĂ„ nstans Ă€ r det, sa snusmumriken. DĂ€ r den mö rka strimman i vattnet bö rjar. Ser du? Inte riktigt, svarade mumintrollet som snubblade fram i halvmö rk ret. Jag har inte nattö gon som du. Jag undrar hur vi ska fĂ„ tag i den, funderade snusmumriken som stod och tittade ut ö ver floden. SĂ„ fĂ„ nigt att din pappa inte har nĂ„ n bĂ„ t. Mumintrollet tvekade. Jag simmar ganska bra, ifall vattnet inte Ă€ r fö r kallt, sa han. Det vĂ„ gar du inte, sa snusmumriken tvivlande. Det tö rs jag visst det, utbrast mumintrollet och visste ö gonblick ligen att han skulle gö ra det. Ă t vilket hĂ„ ll Ă€ r det? Snett ditĂ„ t, sa snusmumriken. Du bottnar ganska snart pĂ„ sandban ken. Men akta dig fö r att sticka tassarna in i hatten. HĂ„ ll i hattkul len. Mumintrollet gled ner i det sommarvarma vattnet och simmade pĂ„ hundvis ut i floden. DĂ€ r var stark strö m och ett tag kĂ€ nde han sig li te orolig. Nu sĂ„ g han sandbanken och pĂ„ den nĂ„ nting svart. Han styrde nĂ€ rmare med svansen och kĂ€ nde strax dĂ€ rpĂ„ sand under tassarna. Allt vĂ€ l? ropade snusmumriken sakta frĂ„ n stranden. Allt vĂ€ l! svarade mumintrollet och vadade upp pĂ„ sandrevet. Han sĂ„ g en mö rk strö m ringla ur hatten nerĂ„ t floden. Det var det rö da fö rvandlingsvattnet. Mumintrollet stack tassen i vattnet och slickade fö rsiktigt pĂ„ den. Det var det vĂ€ rsta, mumlade han. â Det Ă€ r ju saft! TĂ€ nk, hĂ€ denefter kan vi fĂ„ hur mycket saft vi vill bara vi fyller hatten med vatten! NĂ„, har de den? ropade snusmumriken oroligt. Jag kommer! svarade mumintrollet och vadade ut i vattnet igen med svansen i en stadig knut om Trollkarlens hatt. Det var besvĂ€ rligt att simma mot strö mmen med den tunga hatten slĂ€ pande efter sig och nĂ€ r mu mintrollet krö p upp pĂ„ stranden var han fö rfĂ€ rligt trö tt. HĂ€ r Ă€ r den, pustade han stolt. Fint, sa snusmumriken. Men var ska vi gö ra av den? Inte i muminhuset, sa mumintrollet. Knappast i trĂ€ dgĂ„ rden. NĂ„ n kun de hitta den. Hur skulle det vara med grottan? funderade snusmumriken. DĂ„ mĂ„ ste vi inviga Sniff i hemligheten, sa mumintrollet. Det Ă€ r hans grotta. Vi fĂ„ r vĂ€ l gö ra det, sa snusmumriken drö jande. Men han Ă€ r bra liten att ha reda pĂ„ en sĂ„ stor hemlighet. Ja, sa mumintrollet allvarligt. Vet du, det Ă€ r fö rsta gĂ„ ngen jag gö r nĂ„ nting som jag inte kan berĂ€ tta fö r pappa och mamma. Snusmumriken tog hatten i famnen och bö rjade gĂ„ tillbaka utmed flo den. NĂ€ r de kom fram till bron stannade snusmumriken plö tsligt. Vad Ă€ r det? viskade mumintrollet oroligt. KanariefĂ„ glar! utbrast snusmumriken. Tre gula kanariefĂ„ glar dĂ€ r pĂ„ brorĂ€ cket. SĂ„ konstigt att se dem ute pĂ„ natten. Jag Ă€ r visst inte nĂ„ n kanariefĂ„ gel, pep den nĂ€ rmaste fĂ„ geln. Jag Ă€ r en mö rt! Vi Ă€ r hederliga fiskar alla tre! drillade hans kamrat. Snusmumriken skakade pĂ„ huvudet. DĂ€ r ser du vad hatten stĂ€ ller till, sa han. DedĂ€ r tre smĂ„ fiskarna simmade sĂ€ kert in i den och blev fö rvandlade. Kom sĂ„ gĂ„ r vi raka vĂ€ gen till grottan och gö mmer hatten! Mumintrollet hö ll sig tĂ€ tt efter snusmumriken medan de gick genom skogen. Det prasslade och tassade pĂ„ bĂ„ da sidor om vĂ€ gen och var nĂ€ stan lite hemskt. Ibland stirrade smĂ„ lysande ö gon mot dem bakom stammarna, ibland ropade nĂ„ gon till dem frĂ„ n marken eller trĂ€ dkronor na. En vacker natt! hö rde mumintrollet en rö st rakt bakom sig. Fin! svarade han modigt. Och en liten skugga slank fö rbi honom in i skumrasket. PĂ„ stranden var det ljusare. Hav och himmel gled ihop till en enda blekblĂ„, skimrande yta. LĂ„ ngt ute hö rdes fĂ„ glars ensamma lockrop. Det var redan pĂ„ morgonsidan. Snusmumriken och mumintrollet bar Trollkar lens hatt upp till grottan och stĂ€ llde den upp och ned i det innersta hö rnet sĂ„ att ingenting skulle kunna falla ner i den. DethĂ€ r var nog det bĂ€ sta vi kunde gö ra, sa snusmumriken. Och tĂ€ nk du, ifall vi skulle fĂ„ tillbaka de fem smĂ„ molnen! Jo! sa mumintrollet som stod i grottans mynning och sĂ„ g ut i nat ten. Fast jag undrar om de skulle kunna gö ra det finare Ă€ n det Ă€ r just nu...
TREDJE KAPITLET
Vari beskrives hur bisamrĂ„ ttan drog sig tillbaka till ö demarken och upplevde nĂ„ nting obeskrivligt, hur Ă ventyret fö rde muminfamiljen till Hatifnattarnas ensliga ö dĂ€ r hemulen hö ll pĂ„ att bli uppbrĂ€ nd och hur det stora Ă„ skvĂ€ dret gick fram ö ver dem. NĂ€ sta morgon nĂ€ r bisamrĂ„ ttan som vanligt gick ut med sin bok och lade sig i hĂ€ ngmattan fö r att lĂ€ sa om alltings onö dighet, gick snö ret av och han dunsade i marken. Ofö rsvarligt! sa bisamrĂ„ ttan och befriade sig frĂ„ n filten. SĂ„ trĂ„ kigt dĂ„, sa mumintrollets pappa som hö ll pĂ„ med att vattna sina tobaksplantor. Jag hoppas att ni inte slog er? Det Ă€ r inte det, sa bisamrĂ„ ttan dystert och drog i sin mustasch. Jorden kan rĂ€ mna om den vill, det berö r inte mitt lugn. Men jag tycker inte om att fö rsĂ€ ttas i lö jliga situationer. Det Ă€ r ovĂ€ rdigt! Men det var ju bara jag som sĂ„ g pĂ„, invĂ€ nde muminpappan. Ledsamt nog! sa bisamrĂ„ ttan. Det Ă€ r inte lite jag har varit utsatt fö r i ert hus. Fö rra Ă„ ret till exempel ramlade en komet ner pĂ„ mig. Det gjorde ingenting. Men som ni kanske minns, satte jag mig pĂ„ er frus chokladtĂ„ rta! Det var ytterst pinsamt fö r min vĂ€ rdighet! Jag hit tar hĂ„ rborstar i min sĂ€ ng â ett synnerligen dumt skĂ€ mt. Fö r att inte tala om... Jag vet, jag vet, avbrö t miminpappan fö rkrossad. Men det Ă€ r inget lugnt hus dethĂ€ r. Och snö ren blir ibland tunna med Ă„ ren... De fĂ„ r inte bli det, sa bisamrĂ„ ttan. Om jag hade slagit ihjĂ€ l mig hade det fö rstĂ„ s inte gjort nĂ„ nting. Men tĂ€ nk om de andra hade sett pĂ„! Nu Ă€ mnar jag emellertid dra mig tillbaka till ö demarken och leva ett liv i ensamhet och lugn och avstĂ„ frĂ„ n allting. Det Ă€ r mitt fasta beslut. Oj dĂ„, sa mumintrollets pappa imponerad. Var nĂ„ nstans? I grottan, sa bisamrĂ„ ttan. DĂ€ r kan ingenting stö ra mina tankar med dumma skĂ€ mt. Ni kan fĂ„ hĂ€ mta mat Ă„ t mig tvĂ„ gĂ„ nger om dan. Men inte fö re klockan tio. Bra, sa pappan undergivet. Ska vi bĂ€ ra dit nĂ„ gra mö bler? Det kan ni gö ra, sa bisamrĂ„ ttan lite vĂ€ nligare. Men mycket enkla. Jag fö rstĂ„ r att ni inte menar illa, men er familj har drivit mig till grĂ€ nsen fö r mitt tĂ„ lamod. SĂ„ tog bisamrĂ„ ttan sin bok och sin filt och vandrade lĂ„ ngsamt uppĂ„ t sluttningarna. Muminpappan suckade en stund fö r sig sjĂ€ lv, sen fortsatte han att vattna tobaken och glö mde snart bort alltsammans. NĂ€ r bisamrĂ„ ttan kom in i grottan kĂ€ nde han sig mycket nö jd. Han bredde ut filten pĂ„ sandgolvet, satte sig pĂ„ den och bö rjade tĂ€ nka med detsamma. Det fortsatte han med ungefĂ€ r tvĂ„ timmar. Allt var tyst och fridfullt och genom rĂ€ mnan i grottans tak sken solen milt pĂ„ hans en samma tillflyktsort. Ibland flyttade sig bisamrĂ„ ttan lite nĂ€ r sols trimman gled ifrĂ„ n honom. HĂ€ r ska jag stanna stĂ€ ndigt, stĂ€ ndigt, tĂ€ nkte han. Hur onö digt Ă€ r det inte att hoppa omkring och prata, att bygga hus och laga mat och samla Ă€ godelar! Han tittade sig belĂ„ ten omkring i sitt nya hem, och dĂ„ fick han syn pĂ„ Trollkarlens hatt som mumintrollet och snusmumriken hade gö mt i det bortersta hö rnet. Papperskorgen, sa bisamrĂ„ ttan fö r sig sjĂ€ lv. JasĂ„ den stĂ„ r hĂ€ r. NĂ„, alltid blir den bra till nĂ„ nting. Han tĂ€ nkte en stund till, och sĂ„ beslö t han att sova lite. Han rul lade in sig i filten och lade sina lö stĂ€ nder i hatten fö r att de inte skulle bli sandiga. Sen somnade han lugn och glad. I muminhuset hade man pannkaka till frukost, en stor gul pannkaka med hallonsylt. Dessutom hade man grö ten frĂ„ n igĂ„ r men eftersom ingen ville ha den beslö t man spara den till i morgon. Idag har jag lust att gö ra nĂ„ nting ovanligt, sa mumintrollets mam ma. Att vi blev av med dendĂ€ r otĂ€ cka hatten Ă€ r en sak som borde firas och dessutom blir man sĂ„ lessen av att jĂ€ mt sitta pĂ„ samma stĂ€ lle. Det Ă€ r sĂ„ sant! instĂ€ mde muminpappan. Vi gö r en utfĂ€ rd nĂ„ nstans. Va? Vi har varit pĂ„ alla platser redan. Det finns ingen ny! sa hemulen. Men det mĂ„ ste det finnas, sa pappan. Och finns det inte, sĂ„ gö r vi en. Sluta genast att Ă€ ta, ungar â vi tar maten med oss. FĂ„ r man Ă€ ta upp det man redan har i mun? frĂ„ gade Sniff. Var inte fĂ„ nig, sa muminmamman. Samla kvickt ihop vad ni ska ha med er fö r pappa vill starta med detsamma. Men ta inget onö digt med. Vi fĂ„ r skriva ett meddelande Ă„ t bisamrĂ„ ttan sĂ„ han vet var vi finns. Vid min svans! utbrast mumintrollets pappa och tog sig om pannan. Det hade jag glö mt! Vi skulle ju bĂ€ ra mat och mö bler till honom i grottan! I grottan? skrek mumintrollet och snusmumriken samtidigt. Ja, snö ret pĂ„ hĂ€ ngmattan gick av, sa pappan. Och dĂ„ sa bisamrĂ„ ttan att han inte kunde tĂ€ nka lĂ€ ngre och att han ville avstĂ„ frĂ„ n allting. Ni hade lagt borstar i hans sĂ€ ng â och allt mö jligt. Och sĂ„ flyttade han till grottan. Mumintrollet och snusmumriken bleknade och gav varann en blick av hemskt samfö rstĂ„ nd. Hatten! tĂ€ nkte de. NĂ„, det Ă€ r vĂ€ l inte sĂ„ farligt, sa muminmamman. Vi gö r en utfĂ€ rd till havsstranden och tar med oss bisamrĂ„ ttans mat samtidigt. Havsstranden Ă€ r sĂ„ vanlig, gnĂ€ llde Sniff. Kan vi inte fara nĂ„ n an nanstans! Tyst ungar! sa pappan med kraft. Mamma vill bada. Nu far vi! Mumintrollets mamma stö rtade ivĂ€ g fö r att packa. Hon samlade ihop filtar, kastruller, nĂ€ ver, kaffepanna, mat i lĂ„ nga banor, sololja, tĂ€ ndstickor och allt vad man Ă€ ter pĂ„, i och med, hon packade ner paraply, varma klĂ€ der, magpulver, vispar, dynor, myggnĂ€ t, badbyxor, bordduk samt sin vĂ€ ska. Hon fnattade av och an och grubblade ö ver vad hon hade glö mt och till slut sa hon: Nu Ă€ r det fĂ€ rdigt! O, vad det ska bli skö nt att vila vid havet! Mumintrollets pappa packade ner sin pipa och sitt metspö. Ă r ni Ă€ ntligen klara, frĂ„ gade han. Och Ă€ r ni sĂ€ kra pĂ„ att ni inte har glö mt nĂ„ nting? Nu vandrar vi! De tĂ„ gade ivĂ€ g mot havsstranden. Allra sist kom Sniff, dragande sex smĂ„ leksakbĂ„ tar efter sig. Tror du bisamrĂ„ ttan har stĂ€ llt till med nĂ„ nting? viskade mumintrol let till snusmumriken. Hoppeligen inte! viskade snusmumriken tillbaka. Men jag kĂ€ nner mig lite orolig! I detsamma stannade allesammans sĂ„ plö tsligt att hemulen hö ll pĂ„ att fĂ„ metspö et i ö gat. Vem skriker!? utbrast muminmamman upprö rd. Hela skogen skakade av vilda tjut. NĂ„ gon eller nĂ„ got kom galoppe rande mot dem pĂ„ vĂ€ gen, brummande av skrĂ€ ck eller ursinne. Gö m er! skrek mumintrollets pappa. Det Ă€ r ett odjur som kommer! Men innan nĂ„ n hann fly uppenbarade sig bisamrĂ„ ttan med stirrande ö gon och morrhĂ„ ren pĂ„ Ă€ nda. Han viftade med tassarna och hö ll ett osammanhĂ€ ngande tal som ingen riktigt begrep, men av vilket framgick att han var mycket arg eller rĂ€ dd eller arg fö r att hade blivit rĂ€ dd. SĂ„ skumpade han vidare mot mumindalen. Vad gick det Ă„ t bisamrĂ„ ttan? sa mumintrollets mamma uppskakad. Han som alltid Ă€ r sĂ„ lugn och vĂ€ rdig! Att ta vid sig sĂ„ dĂ€ r fö r att repet pĂ„ hĂ€ ngmattan gick av, mumlade muminpappan och skakade pĂ„ huvudet. Jag tror han var arg fö r att vi glö mde fö ra mat till honom, sa Sniff. Nu kan vi Ă€ ta den sjĂ€ lva. De fortsatte under bekymrade funderingar vandringen mot havsstran den. Men mumintrollet och snusmumriken smö g sig fö re de andra och tog en genvĂ€ g till grottan. Vi vĂ„ gar inte gĂ„ in genom dö rren, sa snusmumriken. Ifall DETDĂ R finns kvar. Vi klĂ€ ttrar upp pĂ„ berget och tittar ner genom rĂ€ mnan i taket. Tysta kravlade de sig upp pĂ„ berget och Ă„ lade sig pĂ„ indiansĂ€ tt fram mot takö ppningen. OĂ€ ndligt fö rsiktigt tittade de ner i grottan. DĂ€ r stod Trollkarlens hatt, och den var tom. Filten lĂ„ g slĂ€ ngd i ett hö rn, boken i ett annat. Grottan var ö vergiven. Men ö verallt i sanden syntes underliga spĂ„ r, som om nĂ„ n hade dansat och skuttat omkring. Det Ă€ r inte bisamrĂ„ ttans tassar som har gjort dedĂ€ r spĂ„ ren! sa mu mintrollet. Jag undrar om det Ă€ r nĂ„ gra tassar alls, sa snusmumriken. De ser hemskt konstiga ut. De klĂ€ ttrade nerfö r berget igen, kastande rĂ€ dda blickar omkring sig. Men ingenting farligt mö tte dem. De fick aldrig veta vad som hade skrĂ€ mt bisamrĂ„ ttan sĂ„ fö rfĂ€ rligt, fö r han vĂ€ grade att tala om det.[3] Men under tiden hade de andra hunnit fram till stranden. Allesam mans stod i en klunga nere vid vattenbrynet och pratade och gestikule rade. De har hittat en bĂ„ t! skrek snusmumriken. Kom sĂ„ springer vi och tittar! Det var verkligen sant. En riktig, stor segelbĂ„ t, byggd pĂ„ klink, med Ă„ ror och sump och mĂ„ lad i vitt och grö nt! Vems Ă€ r den? flĂ€ mtade mumintrollet nĂ€ r han hade hunnit fram. Ingens! sa muminpappan triumferande. Den har drivit iland pĂ„ vĂ„ r strand. Det Ă€ r en present av havet! Den mĂ„ xte ha ett namn! ropade snorkfrö ken. Vore inte»Tippan«hemskt sö tt! Tippa kan du vara sjĂ€ lv, sa snorken fö raktfullt. Jag fö reslĂ„ r Havs ö rnen. Nej, det mĂ„ ste vara latin, skrek hemulen. Muminates Maritima! Jag sĂ„ g den fö rst! skrek Sniff. Jag mĂ„ ste fĂ„ vĂ€ lja namn pĂ„ den. Vo re det inte skojigt om den hette SNIFF. Det Ă€ r sĂ„ kort och bra. Tycker du, ja, sa mumintrollet. Lugn, ungar! sa pappan, â Lugn, lugn. Det Ă€ r ju klart att mamma vĂ€ ljer namnet. Det Ă€ r hennes utfĂ€ rd. Muminmamman rodnade. Om jag nu kan! sa hon blygsamt. Snusmumriken har sĂ„ mycket fantasi. Han klarar det sĂ€ kert bĂ€ ttre. NĂ„, jag vet inte just, sa snusmumriken smickrad. Men fö r att sĂ€ ga som sanningen Ă€ r sĂ„ tyckte jag frĂ„ n bö rjan att Smygande Vargen skulle vara vĂ€ ldigt stiligt. NĂ€! ropade mumintrollet, mamma vĂ€ ljer. Ja, kĂ€ ra barn, sa muminmamman. Bara ni inte tycker jag Ă€ r fĂ„ nig och gammaldags. Jag tĂ€ nkte bĂ„ ten skulle heta nĂ„ nting som pĂ„ minner om allt vi ska gö ra med den â och dĂ„ tycher jag Ă ventyret skulle passa. Fint! Fint! skrek mumintrollet. Vi ska dö pa den! Mamma! Har du nĂ„ n ting som liknar en champagneflaska? Muminmamman letade i alla sina korgar efter saftflaskan. O, sĂ„ ledsamt! utbrast hon. Jag tycks ha glö mt saften! Men jag frĂ„ gade ju om allting var med, sa muminpappan. De blev alldeles missmodiga. Att segla ivĂ€ g med en bĂ„ t som inte Ă€ r ordentligt dö pt kan betyda olycka! DĂ„ fick mumintrollet en strĂ„ lande idĂ©. Ge mig kastrullerna, sa han. Och sĂ„ fyllde mumintrollet kastruller na med sjö vatten och bar dem upp till grottan och Trollkarlens hatt. NĂ€ r mumintrollet kom tillbaka rĂ€ ckte han fö rvandlingsvattnet Ă„ t sin pappa och sa: Smaka! M
|