Trollkarlens hatt

Tove Jansson

INLEDNING

En grå morgon fö ll den fö rsta snö n ö ver mumindalen. Den kom smygan de tä tt och tyst, och på nå gra timmar var allting vitt.

Mumintrollet stod på trappan och tittade på hur dalen drog vinter lakan ö ver sig, och han tä nkte stillsamt, i kvä ll gå r vi i ide. Fö r så brukar alla mumintroll gö ra nå ngå ng i november (och det ä r egentligen ganska fö rnuftigt av den som inte ä lskar mö rker och kö ld). Han stä ngde dö rren och tassade in till sin mamma och sa:

Snö n har kommit.

Jag vet, sa mumintrollets mamma. Jag har redan bä ddat med de var maste tä ckena å t er allihop. Du få r sova i vä stra vindskammaren till sammans med det lilla djuret Sniff.

Men Sniff snarkar så fö rskrä ckligt, sa mumintrollet. Kunde jag inte få sova med snusmumriken istä llet?

Som du vill, sa muminmamman. Sniff kan få ligga i ö stra vindskamma ren.

Så fö rberedde sig muminfamiljen och alla deras vä nner och bekanta omstä ndligt och allvarligt fö r den lå nga vintern. Mumintrollets mamma dukade å t dem på verandan men var och en fick bara granbarr i sin kopp (det ä r nä mligen viktigt att ha magen full av barr om man tä nker sova tre må nader). Nä r middagen var slut (och den smakade inget vidare) sa man godnatt lite ordentligare ä n vanligt och mamman uppmanade alla att borsta tä nderna. Sen gick mumintrollets pappa omkring och stä ngde alla dö rrar och fö nsterluckor och hä ngde myggnä t ö ver takkronan fö r att den inte skulle bli dammig.

Och så krö p var och en ner i sin sä ng, gjorde en trevlig grop å t sig, drog tä cket upp till ö ronen och tä nkte på nå nting roligt. Men mu mintrollet suckade lite och sa: Vi fö rlorar en hel massa tid i alla fall!

Inte! sa snusmumriken. Vi drö mmer. Och nä r vi vaknar igen ä r det vå r...

Ja... mumlade mumintrollet. Han hade redan glidit lå ngt bort i drö mmarnas halvskymning.

Dä rute fö ll snö n, tä tt och fint. Den tä ckte redan trappan, den hä ngde tung ö ver tak och fö nsterkarmar. Snart skulle hela muminhuset vara en mjuk, rund driva. Klockorna upphö rde att ticka, den ena efter den andra, vintern hade kommit.

FÖ RSTA KAPITLET

I vilket beskrives hur mumintrollet, snusmumriken och Sniff hittade trollkarlens hatt, hur fem små moln ofö rmodat uppenbarade sig, och hur hemulen skaffade sig en ny hobby.

En vå rmorgon klockan fyra flö g den fö rsta gö ken genom mumindalen. Den satte sig på det blå a muminhusets tak och gol å tta gå nger, lite hest visserligen, fö r det var ä nnu mycket tidigt på vå ren.

Sen flö g den vidare mot ö ster.

Mumintrollet vaknade och lå g en lå ng stund och tittade i taket utan att fö rstå var han befann sig. Han hade sovit hundra nä tter och hundra dagar, och drö mmarna vimlade ä nnu omkring honom och ville dra in honom i sö mnen igen.

Men nä r han snurrade runt fö r att hitta en ny trevlig sovstä llning fick han syn på nå nting som gjorde honom alldeles klarvaken. Snusmum rikens sä ng var tom.

Mumintrollet satte sig upp.

Jo, snusmumrikens hatt var också borta. Det var det vä rsta, sa mu mintrollet.

Han tassade fram till det ö ppna fö nstret och tittade ut. Jaha, snusmumriken hade anvä nt repstegen. Mumintrollet halade sig ö ver fö nsterbrä det och klä ttrade fö rsiktigt ner på sina korta ben. Han kun de tydligt se snusmumrikens fotspå r i den vå ta jorden. De fnattade hit och dit och var ganska svå ra att fö lja. Ibland gjorde de lå nga skutt och korsade sig sjä lva. — Han har varit glad, funderade mumintrollet. Hä r har han gjort en kullerbytta, det ä r klart och tydligt.

Plö tsligt lyfte mumintrollet nosen och lyssnade. Lå ngt borta spela de snusmumriken på sin munharmonika, han spelade sin gladaste visa:»Alla små djur slå r rosett på sin svans.«Mumintrollet bö rjade springa rakt mot musiken.

Nere vid floden trä ffade han på snusmumriken som satt på brorä cket med benen dinglande ö ver floden och sin gamla hatt neddragen ö ver ö ro nen.

Hej, sa mumintrollet och satte sig bredvid honom.

Hej, hej, sa snusmumriken, och spelade vidare.

Solen hade nä tt och jä mnt hunnit ö ver skogstopparna och lyste dem rakt i ansiktet. De kisade på henne och svä ngde med benen ö ver det blanka rinnande vattnet och kä nde sig obekymrade och vä nskapliga.

På denhä r floden hade de seglat mot må nga mä rkliga upplevelser fö rr i vä rlden. Och på varje resa hade de hittat nya vä nner och tagit dem med sig hem till mumindalen. Mumintrollets pappa och mamma tog emot alla deras bekantskaper lika lugnt, de flyttade bara in nya sä ngar och gjorde matbordet stö rre. Så hade muminhuset blivit ett vimmelhus dä r man gjorde vad som fö ll en in och sä llan bekymrade sig fö r morgonda gen. Dä r hä nde visserligen uppskakande och fö rskrä ckliga saker ibland men ingen hann nå nsin ha trå kigt (och det var ju en stor fö rdel).

Nä r snusmumriken kommit till sista versen av sin vå rvisa stoppade han munharmonikan i fickan och sa:

Ä r Sniff vaken?

Det tror jag inte, sa mumintrollet. Han sover alltid en vecka lä ngre ä n de andra.

Då ska vi vä cka honom, sa snusmumriken beslutsamt och hoppade ner frå n brorä cket. Vi må ste gö ra nå nting ovanligt idag fö r det blir en fin dag.

Under ö stra vindskammarens fö nster signalerade mumintrollet enligt deras hemliga system: tre vanliga visslingar och en lå ng i tassarna (vilket betyder, det ä r saker i gö rningen). De hö rde att Sniff slutade snarka, men ingenting rö rde sig dä ruppe.

En gå ng till! sa snusmumriken. Och de signalerade med dubbel kraft.

Då smä lldes fö nstret upp.

Jag sover! skrek Sniff fö rargat.

Kom ner nu, och var inte arg, sa snusmumriken. Vi tä nker gö ra nå n ting ovanligt.

Då rä tade Sniff ut sina sovskrynkliga ö ron och klä ttrade nerfö r repstegen (man bö r kanske omnä mna att de hade repstegar under alla fö nster fö r det tar så lå ng tid att gå i trappor).

Det hö ll verkligen på att bli en fin dag. Marken var full av yrvak na kryp som hade sovit hela vintern och sprang omkring och kä nde igen sig ö verallt. Man vä drade klä der och borstade morrhå ren och lagade si na hus och beredde sig på allt sä tt fö r den nya vå ren.

Ibland stannade de och tittade på ett husbygge eller hö rde på ett grä l (så na fö rekommer nä mligen ofta de fö rsta vå rdagarna fö r man kan ha mycket då ligt morgonhumö r just nä r man har krupit ur idet).

Hä r och var satt trä dendar på grenarna och kammade sitt lå nga hå r, och i snö flä ckarna på stammarnas norrsida grä vde mö ssbarn och små knytt lå nga tunnlar.

Glad vå r! sa en ä ldre snokherre. Och hur har vintern varit?

Tack bra, svarade mumintrollet. Har farbror sovit gott?

Fint, sa snokherrn. Hä lsa till pappa och mamma!

Så dä r ungefä r pratade de med en mä ngd personer de mö tte. Men ju hö gre uppå t berget de kom dess folktommare blev der, och till slut så g de bara en och annan musmoder som fnattade omkring och vå rstä dade.

Det var vå tt ö verallt.

Fy så obehagligt, sa mumintrollet och lyfte tassarna hö gt i den smä ltande snö n. Det kan aldrig vara bra fö r ett mumintroll med så hä r mycket snö. Det har mamma sagt. Och så nö s han.

Hö r du mumintroll, sa snusmumriken. Jag har få tt en idé. Hur skulle det vara om vi gick ä nda upp på bergstoppen och reste ett kummel fö r att visa att ingen har varit dä r fö re oss?

Det gö r vi! ropade Sniff och satte ivä g fö r att hinna fö re de and ra.

På toppen dansade vå rvinden fritt omkring och runtom så g man blå a horisonter. Vä sterut lå g havet, ö sterut slingrade floden in bland Ens liga Bergen, norrut bredde de stora skogarna sin vå rliga matta, och i sö der steg rö ken ur mumintrollets skorsten fö r mumintrollets mamma ko kade morgonkaffe. Men Sniff så g ingenting av allt detta. Fö r på ber gets topp lå g en hatt, en hö g svart hatt.

Nå n har varit hä r fö re oss! skrek Sniff.

Mumintrollet tog upp hatten och tittade på den. Den ä r mycket fin, sa han. Kanske den passar på dig, mumrik.

Nej nej, sa snusmumriken som ä lskade sin gamla grö na hatt. Den ä r alldeles fö r ny!

Kanske pappa vill ha den, funderade mumintrollet.

Vi tar den med oss, sa Sniff. Men nu vill jag hem. Min mage vrå lsrkiker efter kaffe. Gö r era?

Om! sa mumintrollet och snusmumriken med kä nsla.

Så gick det till nä r de hittade Trollkarlens hatt och tog den med sig hem, utan en aning om att de dä rigenom gjorde mumindalen till en tummelplats fö r trolleri och besynnerligheter av alla slag.

Nä r mumintrollet, snusmumriken och Sniff kom in på verandan hade de andra redan druckit kaffe och fö rsvunnit å t olika hå ll. Bara mumint rollets pappa satt kvar och lä ste tidningen.

Jaså, ni har också vaknat, sa han. Mä rkvä rdigt lite i tidningen idag. En bä ck har sprä ngt sin fö rdä mning och tillintetgjort ett myr samhä lle. Alla rä dades. Vidare flö g den fö rsta vå rgö ken genom dalen klockan fyra och fortsatte mot ö ster (en trö stergö k ä r ju bra fö rstå s men en vä stergö k hade varit ä nnu bä ttre).

Titta vad vi har hittat, sa mumintrolet stolt. En fin, svart hö g hatt å t dig!

Muminpappan undersö kte hatten myket noga och så satte han den på sig framfö r salongsspegeln. Hatten var nå got fö r stor och svå r att se i men det hela gjorde ett mä ktigt intryck.

Mamma! skrek mumintrollet. Kom och titta på pappa!

Mamman ö ppnade kö ksdö rren och stannade mycket fö rvå nad på trö skeln.

Klä r den mig? frå gade muminpappan.

Det gö r den nog, sa mumintrollets mamma. Ja, du ser ju riktigt man lig ut i den. Den ä r bara liksom en liten aning fö r stor.

Ä r det bä ttre så hä r? frå gade pappan och skö t hatten i nacken.

Hm, sa muminmamman. Visst ä r det bra, men jag tror nä stan du ser mer vä rdig ut utan hatt.

Pappan speglade sig framifrå n och backifrå n och frå n sidorna, och så stä llde han hatten på byrå n med en suck.

Du har rä tt, sa han. Det ä r inte allt som behö ver prydas.

Behaget pryder sig sjä lvt, sa mumintrollets mamma vä nligt. Ä t mer ä gg, ungar, ni har levat på barr hela vintern! Och så fö rsvann hon ut i kö ket igen.

Men vad ska vi gö ra med den? frå gade Sniff. En så fin hatt!

Ha den som papperskorg, sa mumintrollets pappa. Dä refter drog han sig tillbaka till ö vre vå ningen fö r att skriva sina memoarer (den sto ra boken som handlar om muminpappans stormiga ungdom).

Snusmumriken flyttade ner hatten på golvet mellan byrå n och kö ks dö rren. Nu har ni en ny mö bel igen, sa han och grinade, fö r snusmumri ken hade sä llan fö rstå else fö r ä gandets glä dje. Han trivdes med den gamla kostym han hade haft på sig sedan han fö ddes (var och hur vet ingen), och den enda ä godel han inte gav bort var munharmonikan.

Ä r ni klara med frukosten så gå r vi ut och ser vad snorkarna har fö r sig, sa mumintrollet. Men innan han gick ut i trä dgå rden slä ngde han sina ä ggskal i papperskorgen, fö r han var (ibland) ett ordentligt mumintroll.

Så var det tomt i salongen.

I hö rnet mellan byrå n och kö ksdö rren stod Trollkarlens hatt med ä ggskal på botten. Och nu hä nde nå nting verkligt underligt. Ä ggskalen bö rjade fö rvandla sig.

Det ä r nä mligen så, att om nå nting få r ligga tillrä ckligt lä nge i en trollkarls hatt så fö rvandlas det till nå nting helt annat — vad kan man aldrig veta på fö rhand. Det var en lycka att mumintrollets pappa inte passade i hatten, fö r hade han behå llit den på sig lite lä ngre så vete alla små djurs beskyddare vad det hade blivit av honom. Som det nu var fick pappan bara en lä tt huvudvä rk (och den gick ö ver på eftermid dagen).

Men ä ggskalen lå g kvar i hatten, och de bö rjade lå ngsamt byta form. De behö ll sin vita fä rg men vä xte och vä xte och blev mjuka och ulliga. Om en stund fyllde de hatten helt och hå llet. Och så lö sgjorde sig fem små runda moln frå n hattbrä ttet och seglade ut på verandan, dunsade mjukt nerfö r trappan och stannade i luften en liten bit ö ver marken. Men Trollkarlens hatt var tom.

Det var det vä rsta, sa mumintrollet.

Ä r det eldsvå da? frå gade snorken oroligt.

Orö rliga stod molnen framfö r dem, utan att fö rä ndra form, som om de vä ntat.

Snorkfrö ken strä ckte mycket fö rsiktigt ut tassen och rö rde vid den nä rmaste molntappen. Den kä nns som bomull, sa hon fö rvå nad. De andra kom nä rmare och kä nde efter.

Precis som en liten dyna, sa Sniff.

Snusmumriken gav ett av molnen en varlig knuff. Det gled ett stycke och stannade igen.

Vems ä r de? frå gade Sniff. Hur kom de in på verandan?

Mumintrollet skakade på huvudet. Det var det konstigaste jag har varit med om, sa han. Kanske vi borde gå in efter mamma.

Nej, nej, ropade snorkfrö ken. Vi ska undersö ka dem sjä lva. Och hon drog ner ett moln på marken och slä tade ö ver det med tassen. Så mjukt! sa snorkfrö ken. Och i nä sta sekund hade hon satt sig på molnet och gungade fnittrande upp och ner.

Få r jag ochså ett! skrek Sniff och ä ntrade ett annat moln. Hej hopp! Men nä r han sade hopp! lyfte molnet och beskrev en elegant liten bå ge ö ver marken.

Du milde! utbrast Sniff. Det rö rde sig!

Nu stö rtade alla upp på varsitt moln och ropade hopp! Hej hopp!

Molntussarna seglade ivä g som stora lydiga kaniner hit och dit i lå nga skutt. Det var snorken som kom underfund med hur man styrde dem. Ett lä tt tryck med ena tassen, och molnet svä ngde. Med bå da tassarna, full fart framå t. Små vickningar med baken, och molnet steg ä nda tills man hö ll sig stilla.

Det var alldeles fö rfä rligt roligt.

De vå gade sig ä nda upp i trä dtopparna och på muminhusets tak.

Mumintrollet landade med sitt moln utanfö r muminpappans fö nster och skrek: Kukeliku! (han var så hä nfö rd att han inte hittade på nå nting fiffigare).

Muminpappan slä ppte sin memoarpenna och stö rtade fram till fö nst ret.

Vid min svans! utbrast han. Vid min svans! Mer kunde han inte få fram.

Dethä r blir ett fint kapitel fö r dina memoarer, sa mumintrollet. Och så styrde han sitt moln till kö ksfö nstret och ropade på mamma.

Muminmamman hö ll på med att laga pyttipana och hade mycket brå ttom.

Vad har du nu hittat på, lilla muminbarn, sa hon. Akta dig bara så du inte trillar ner!

Men nere i trä dgå rden hade snorken och snusmumriken hittat på nå n ting nytt. De styrde i full fart mot varandra och kolliderade med en mjuk duns. Den som fö rst ramlade av hade fö rlorat.

Nu ska du få se! skrek snusmumriken och klä mde tassarna i molnets sidor. Framå t!

Men snorken vä jde skickligt å t sidan och anfö ll sedan lö mskt unde rifrå n.

Snusmumrikens moln kantrade och han fö ll på huvudet i rabatten så att hatten trycktes ner ö ver nosen.

Tredje ronden! skrek Sniff som var skiljedomare och flö g en bit ö ver de andra. Två mot ett! Klara? Fä rdiga! Gå!

Ska vi gö ra en liten flygtur tillsammans? frå gade mumintrollet snorkfrö ken.

Gä rna, sa snorkfrö ken och styrde upp sitt moln bredvid hans. Vart ska vi fara?

Om vi skulle leta reda på hemulen och fö rvå na honom, fö reslog mu mintrollet.

De gjorde en tur ö ver trä dgå rden, men hemulen fanns inte på sina vanliga platser.

Han brukar aldrig ge sig av lå ngt, sa snorkfrö ken. Senast jag så g honom sorterade han sina frimä rken.

Men det var fö r ett halvå r sen, på pekade mumintrollet.

Aj, javisst! sa snorkfrö ken. Vi har ju sovit sen dess.

Sov du gott? frå gade mumintrollet.

Snorkfrö ken flö g elegant ö ver en trä dtopp och funderade lite innan hon svarade. Det var en hemsk drö m jag hade! sa hon. En otä ck karl i en hö g svart hatt som grinade å t mig.

Det var konstigt, sa mumintrollet. Jag hade precis samma drö m. Hade han vita handskar ochså?

Just det, sa snorkfrö ken och nickade.

De tä nkte en stund ö ver detta medan de sakta gled genom skogen.

Plö tsligt fick de syn på hemulen som vankade fram med tassarna på ryggen och nosen riktad mot marken. Mumintrollet och snorkfrö ken gick i glidflykt ner på varsin sida om honom, och på en gå ng ropade de: Godmorgon!

Usch! utbrast hemulen. Fy, vad jag blev rä dd! Ni vet att man inte få r vara plö tslig mot mig, jag kan få hjä rtat i vrå ngstrupen.

Aj, ursä kta, sa snorkfrö ken. Ser du vad vi rider på!

Det var underligt, sa hemulen. Men jag ä r så van vid att ni gö r un derliga saker. Och just nu ä r jag svå rmodig.

Varfö r det? frå gade snorkfrö ken medlidsamt. En så nhä r fin dag?

Hemulen skakade på huvudet. Ni skulle ä ndå inte fö rstå mig, sa han.

Vi ska fö rsö ka, sa mumintrollet. Har du tappat ett feltryck nu igen?

Tvä rtom, suckade hemulen. Jag har alla. Vartenda ett. Min frimä rkssamling ä r fullstä ndig. Ingenting saknas i den.

Nå, då så! sa snorkfrö ken uppmuntrande.

Ja, jag visste ju att ni inte skulle fö rstå mig, sa hemulen.

Mumintrollet och snorkfrö ken tittade bekymrat på varann. De lä t si na moln backa en liten bit av hä nsyn till hemulens sorg och fortsatte strax bakom hans rygg. Hemulen vankade vidare medan mumintrollet och snorkfrö ken vä ntade på att han skulle tala om det som hans hjä rta var fullt av.

Och om en stund utbrast hemulen: Ha! Meningslö st.

Efter ä nnu en stund sa han: Vad tjä nar alltsammans till! Man kan anvä nda min frimä rkssamling till tuppapper!

Men hemul då! sa snorkfrö ken upprö rd. Tala inte så dä r! Din frimä rkssamling ä r den finaste i vä rlden!

Det ä r just det! ropade hemulen fö rtvivlat. Den ä r fä rdig! Det finns inte ett frimä rke, inte ett feltryck som jag inte har samlat. Inte ett enda! Vad ska jag ta mig till?

Jag tror jag bö rjar fö rstå, sa mumintrollet lå ngsamt. Du ä r inte samlare lä ngre, du ä r bara ä gare, och det ä r inte alls sö roligt.

Nej, mumlade hemulen fö rkrossad. Inte alls. Han stannade och vä nde sitt hoprynkade ansikte mot dem.

Kä ra hemul, sa snorkfrö ken och klappade honom fö rsiktigt på tassen. Jag har en idé. Tä nk om du skulle bö rja samla nå nting helt annat, nå n ting alldeles nytt?

Det ä r en idé, medgav hemulen. Men han var fortfarande hopskrynk lad, fö r han tyckte inte han kunde vara glad genast efter ett så stort bekymmer.

Fjä rilar till exempel? fö reslog mumintrollet.

Omö jligt, sa hemulen och dystrade till. Det samlar min kusin på fä dernet. Och honom kan jag inte tå la.

Sidenband då? sa snorkfrö ken.

Hemulen bara fnö s.

Smycken? fortsatte snorkfrö ken fö rhoppningsfullt. De tar aldrig slut!

Ä sch, sa hemulen.

Ja, då vet jag verkligen inte, sa snorkfrö ken.

Vi ska fundera ut nå nting å t dig, sa mumintrollet trö stande. Mamma vet sä kert. Frå n det ena till det andra, har du sett bisamrå ttan?

Han sover ä n, svarade hemulen sorgset. Han sa att det var onö digt att stiga upp så tidigt, och det hade han sannerligen rä tt i. Och he mulen fortsatte sin ensliga vandring genom skogen.

Mumintrollet och snorkfrö ken styrde sina moln ä nda upp ö ver trä dtopparna och vaggade sakta framå t i solskenet. De funderade på nå nting som hemulen skulle kunna samla på.

Snä ckor? framkastade snorkfrö ken.

Eller byxknappar, sa mumintrollet.

Men vä rmen gjorde dem sö mniga. Det gick inte att tä nka. De lade sig på rygg på sina moln och tittade upp i vå rhimlen dä r lä rkorna sjö ng.

Och plö tsligt fick de syn på den fö rsta fjä rilen. Varenda en vet ju att om den fö rsta fjä rilen man ser ä r gul, så betyder det att sommarn blir glad. Om den ä r vit blir det bara en lugn sommar (svarta och bru na fjä rilar ska man inte alls tala om, det ä r alldeles fö r sorgligt).

Men denhä r fjä rilen var gyllene.

Vad kan det betyda? undrade mumintrollet. En guldfjä ril har jag aldrig sett fö rr.

Guld ä r ä nnu bä ttre ä n gult, sa snorkfrö ken. Du ska få se!

Nä r mumintrollet och snorkfrö ken kom hem till middagen mö tte dem hemulen på trappan. Han strå lade av glä dje.

Nå? sa mumintrollet. Vad blev det?

Vä xter! skrek hemulen. Jag ska botanisera! Snorken hittade på det. Jag ska samla ihop vä rldes finaste herbarium! Och hemulen bredde ut kjolen[1] fö r att visa dem sitt fö rsta fynd. Bland jord och lö v lå g en liten smal vå rlö k.

Gagea lutea, sa hemulen stolt. Nummer ett i samlingen. Felfritt exemplar.

Och han gick in och tö mde alltsammans på matbordet.

Flytta dig till hö rnet, sa mumintrollets mamma, fö r hä r ska soppan stå. Ä r alla inne? Sover bisamrå ttan ä n?

Som en gris, sa Sniff.

Har ni haft roligt idag? frå gade muminmamman nä r hon hade fyllt al la tallrikar.

Hemskt roligt! skrek hela familjen.

Nä sta morgon nä r mumintrollet gick till vedboden fö r att slä ppa ut de fem molnen var de fö rsvunna, vartenda ett. Och ingen kunde tä nka sig att det hade nå nting att gö ra med nå gra ä ggskal som å ter lå g på botten av Trollkarlens hatt.

ANDRA KAPITLET

I vilket berä ttas om hur mumintrollet blev fö rvandlat till ett spö kdjur och ä ntligen utkrä vde hä mnd på myrlejonet, samt om mumintrol lets och snusmumrikens hemlighetsfulla nattvandring.

En varm och stilla dag nä r sommarregnet fö ll ö ver mumindalen beslö t man sig fö r att leka kurragö mma inomhus.

Sniff stod i ett hö rn med nosen i tassarna och rä knade hö gt. Nä r han kom till tio svä ngde han runt och bö rjade leta; fö rst på de vanli ga gö mstä llena och sen på de underliga.

Mumintrollet lå g under verandabordet och kä nde sig lite oroligt. Det var ingen bra plats, det kä nde han på sig. Sniff skulle absolut lyfta på bordduken och då var han fast. Mumintrollet tittade hit och dit, och då fick han syn på den hö ga svarta hatten som nå n hade stä llt i en vrå.

Det var en glä nsande idé! Sniff skulle aldrig hitta på att lyfta på hatten. Mumintrollet krö p snabbt och tyst bort till hö rnet och drog hatten ö ver huvudet. Den rä ckte inte lä ngre ä n till magen, men om han gjorde sig riktigt liten och stoppade in svansen skulle han sä kert bli ganska osynlig.

Mumintrollet fnittrade fö r sig sjä lv nä r han hö rde hur alla de and ra blev hittade, en efter en. Hemulen hade tydligen gö mt sig under soffan igen, han hittade aldrig nå n bä ttre plats. Nu sprang de omkring allesammans och sö kte efter mumintrollet.

Han vä ntade ä nda tills han blev rä dd att de skulle ledsna på letan det, då krö p han ur hatten och stack in huvudet genom dö rren och sa: Tittut!

Sniff stirrade på honom en lå ng stund, sen sa han ganska ovä nligt: Tittut sjä lv.

Vem ä r det dä r? viskade snorkfrö ken.

De andra skakade på huvudet och fortsatte att stirra på mumintrol let.

Stackars lilla mumintroll! Han hade blivit fö rvandlad till ett myc ket underligt djur inne i Trollkarlens hatt. Allt som var runt på ho nom hade blivit smalt och allt som var små tt hade blivit stort. Och det mest konstiga var att han sjä lv var den enda som inte kunde se hur det var fatt.

Nu blev ni allt fö rvå nade, sa mumintrollet och tog ett osä kert steg framå t på sina lå nga, skrankliga ben. Ni har inte en aning om var jag har varit!

Det interesserar oss inte, sa snorken. Men du ser verkligen så ful ut att vem som helst kan bli fö rvå nad.

Vad ni ä r ovä nliga, mumlade mumintrollet sorgset. Ni fick vä l leta fö r lä nge. Vad ska vi gö ra nu?

Fö rst av allt borde du kanske presentera dig, sa snorkfrö ken stelt. Vi vet ju inte alls vem du ä r.

Mumintrollet tittade fö rvå nad på henne, men så kom han att tä nka på att dethä r var en ny lek. Han skrattade fö rtjust och sa: Jag ä r Kungen av Kalifornien!

Och jag ä r snorksystern, sa snorfrö ken. Det hä r ä r min bror.

Jag heter Sniff, sa Sniff.

Jag ä r snusmumriken, sa snusmumriken.

Usch vad ni ä r trå kiga, sa mumintrollet. Kunde ni inte ha hittat på nå nting ovanligare! Nu gå r vi ut, jag tror det hå ller på att klarna.

Han klev ut på trappan, och de andra fö ljde honom, mycket fö rvå nade och ganska misstä nksamma.

Vem ä r detdä r? frå gade hemulen som satt utanfö r huset och rä knade stå ndare i en solros.

Det ä r Kungen av Kalifornien, sa snorkfrö ken tveksamt.

Ska han bo hä r? frå gade hemulen.

Det få r mumintrollet avgö ra, sa Sniff. Jag undrar just vart han tog vä gen.

Mumintrollet skrattade. Du ä r verkligen ganska lustig ibland, sa han. Tä nk om vi skulle leta reda på mumintrollet!

Kä nner du honom? frå gade snusmumriken.

Tja, sa mumintrollet. Det skulle man kunna sä ga! Ganska bra, i sjä lva verket! Han var sprickfä rdig av fö rtjusning ö ver den nya leken och tyckte att han skö tte sig storartat.

Nä r lä rde du kä nna honom? frå gade snorkfrö ken.

Vi fö ddes samtidigt, svarade mumintrollet och hö ll på att explodera av munterhet. Men han ä r en riktig stropp, vet ni! Man kan knappt ha honom i mö blerade rum!

Fy, så få r du inte sä ga om mumintrollet, sa snorkfrö ken hä ftigt. Han ä r det bä sta troll i vä rlden och vi tycker hemskt mycket om honom!

Mumintrollet var hä nfö rd. Verkligen! sa han. Jag tycker mumintrol let ä r en riktig pest, jag.

Då bö rjade snorkfrö ken grå ta.

Ge dig av, sa snorken hotfullt. Annars klå r vi upp dig!

Så så, sa mumintrollet hä pet. Det var ju bara en lek! Jag ä r vä ldigt glad att ni tycker så mycket om mig.

Det gö r vi visst inte! skrek Sniff gä llt. På honom! Kö r bort den otä cka kungen som talar illa om vå rt mumintroll!

Och de kastade sig samfä llt ö ver det stackars mumintrollet. Han var alldeles fö r hä pen fö r att kunna fö rsvara sig, och nä r han hunnit bli arg var det fö rsent; han lå g underst i en boxande och skrikande rö ra av armar, svansar och tassar.

Muminmamman kom ut på trappan.

Vad gå r det å t er, ungar! ropade hon. Sluta genast upp att slå ss!

De klå r upp kungen av Kalifornien! snyftade snorkfrö ken. Och det gö r de rä tt i!

Mumintrollet kravlade sig fram, medtagen och arg.

Mamma! skrek han. Det var de som bö rjade! Tre mot en, det ä r inte rä ttvist!

Det medger jag, sa muminmamman allvarsamt. Men du hade sä kert retat dem. Vem ä r du fö rresten, lilla djur?

Sluta upp med dendä r få niga leken, skrek mumintrollet. Ni ä r inte ett dugg lustiga. Jag ä r mumintrollet, och dä r stå r min mamma på trap pan. Och dä rmed punkt!

Du ä r inte mumintrollet, sa snorkfrö ken fö raktfullt. Han har små vackra ö ron men dina ser ut som grytlappar!

Mumintrollet tog sig fö rvirrad om huvudet och fick tag i ett par hemskt stora, skrynkliga ö ron. Men jag ä r mumintrollet! utbrast han fö rtvivlad. Tror ni mig inte?

Mumintrollet har en liten lagom svans, men din ser ut som en lamp borste, sa snorken.

O, det var sant! Mumintrollet kä nde efter dä rbak med darrande tas sar.

Dina ö gon ä r som tallrikar, sa Sniff. Mumintrollets var små och vä nliga!

Just det, bekrä ftade snusmumriken.

Du ä r en bedragare! avgjorde hemulen.

Finns det ingen som tror mig! utbrast mumintrollet. Titta noga på mig, mamma, så må ste du kä nna igen ditt muminbarn!

Muminmamman tittade noga. Hon så g in i hans skrä mda tallriksö gon, mycket lä nge, och sen sa hon stillsamt:

Jo, du ä r mumintrollet.

Och i samma ö gonblick bö rjade han fö rvandlas. Ö gonen och ö ronen och svansen krympte ihop, och nosen och magen vä xte. Och dä r stod mumint rollet hel och hå llen framfö r dem i all sin glans.

Kom i min famn, sa muminmamman. Ser du, mitt lilla muminbarn kommer jag ä ndå alltid att kä nna igen.

Lite senare på dagen satt mumintrollet och snorken på en av de hem liga platserna, den under jasminbusken, dä r man ä r omvigen av en grö n rund bladgrotta.

Ja, men det må ste ju ha varit nå n som fö rvandlade dig, sa snor ken.

Mumintrollet skakada på huvudet. Jag så g inget mä rkvä rdigt, sa han. Och inte å t jag nå nting eller uttalade nå gra farliga ord.

Men du kanske rå kade gå in i en trollring, funderade snorken.

Inte vad jag vet, sa mumintrollet. Jag satt hela tiden under den svarta hatten som vi anvä nder som papperskorg.

Inne i hatten? frå gade snorken misstroget.

Just det, sa mumintrollet.

De funderade en stund till. Så utbrast de på en gå ng, det må ste va ra...! och stirrade på varann.

Kom! sa snorken.

De gick upp på verandan och nä rmade sig hatten, mycket fö rsiktigt.

Den ser ganska vanlig ut, sa snorken. Om man inte rä knar med att en hö g hatt alltid ä r ganska ovanlig, fö rstå s.

Men hur ska vi få veta om det var den? undrade mumintrollet. Jag kryper inte in i den en gå ng till!

Kanske man kunde lura dit nå n annan, funderade snorken.

Men det vore bra nedrigt, sa mumintrollet. Hur kan vi veta att han blir riktig igen!

Vi tar en fiende, fö reslog snorken.

Hm, sa mumintrollet. Vet du nå n?

Stora rå ttan på slaskhö gen, sa snorken.

Mumintrollet ruskade på huvudet. Henne gå r det inte att lura.

Nå, myrlejonet då? fö reslog snorken.

Det blir bra, sa mumintrollet. En gå ng drog han ner min mamma i en grop och sprä tte sand i ö gonen pa henne.

De gav sig av fö r att leta reda på myrlejonet och tog en stor burk med sig. Det ä r på sandstranden man ska sö ka efter myrlejonets lö mska gropar, så de vandrade ner till havet. Det rä ckte inte lä nge fö rrä n snorken upptä ckte en stor rund grop och gjorde ivriga signaler å t mu mintrollet.

Hä r ä r han! viskade snorken. Men hur ska vi lura in honom i burken?

Lå t mig skö ta det, viskade mumintrollet tillbaka. Så tog han burken och grä vde ner den i sanden en bit dä rifrå n med ö ppningen uppå t.

Dä refter sa mumintrollet med hö g rö st: De ä r bra svaga krä k, så na dä r myrlejon! Han gjorde ett tecken å t snorken och bå da tittade fö r vä ntansfullt ner i gropen. Sanden rö rde på sig dä rnere men ingenting syntes.

Mycket svaga! å tertog mumintrollet. De behö ver flera timmar fö r att grä va ner sig i sanden må du tro!

Ja, men... sa snorken tvivlande.

Jadå, sa mumintrollet och gjorde vilda tecken med ö ronen. Flera timmar!

I detsamma stack ett hotfullt huvud med blä ngande ö gon upp ur sand gropen.

Sa du svag! frä ste myrlejonet. Jag grä ver ner mig på tre sekunder, varken mer eller mindre!

Farbror borde nog visa oss hur det gå r till ifall vi ska tro på det, sa mumintrollet instä llsamt.

Jag ska sprä tta sand på er, sa myrlejonet argt. Och nä r jag har sprä ttat ner er i min grop ska jag ä ta upp er!

Nej, nej, bad snorken fö rskrä ckt. Visa oss hellre hur man kryper ner baklä nges på tre sekunder!

Gö r det hä r uppe så ser vi bä ttre hur det gå r till, sa mumintrollet och pekade på den flä ck dä r burken var nergrä vd.

Tror ni jag bryr mig om att gö ra konster fö r små ungar, sa myrlejo net hå nfullt. Men han kunde inte motstå frestelsen att visa dem hur stark och snabb han var. Under fö raktfulla fnysningar klä ttrade han upp ur sin grop och frå gade hö gdraget: Nå, var ska jag grä va ner mig?

Hä r, sa mumintrollet och pekade.

Myrlejonet drog upp axlarna och lä t manen resa sig på ett skrä ckin jagande sä tt.

Pass på! skrek han. Nu gå r jag under jorden, men nä r jag kommer tillbaka ä ter jag upp er! Ett, två, tre!

Som en snurrande propeller backade myrlejonet ner i sanden, rakt ner i burken som var gö md under honom. Det gick verkligen på tre se kunder, eller kanske snarare på två och en halv, fö r han var så hemskt arg.

Fort på med locket! skrek mumintrollet. De krafsade undan sanden och skruvade på locket med stor kraft. Sen lyfte de med fö renade ans trä ngningar upp burken och bö rjade rulla den hemå t. Myrlejonet skrek och gormade dä rinne men hans rö st kvä vdes av sanden.

Det var otä ckt vad han ä r arg, sa snorken. Jag vå gar inte tä nka på vad som skulle hä nda om han kom ut!

Han kommer inte ut, sa mumintrollet lugnt. Och nä r han gö r det hop pas jag han blir fö rvandlad till nå nting fö rskrä ckligt!

Nä r de kom fram till muminhuset samlade mumintrollet sina vä nner genom att sticka tassarna i munnen och ge till tre lå nga visslingar, (vilket betydde: nå nting oerhö rt har hä nt).

De andra kom farande frå n alla hå ll och samlade sig runt burken med skruvlock.

Vad har ni dä r? frå gade Sniff.

Ett myrlejon, sa mumintrollet stolt. Ett ä kta, ilsket myrlejon som vi har få ngat!

Tä nk att ni vå gade, utbrast snorkfrö ken beundrande.

Och nu tä nker vi hä lla ut honom i hatten, sa snorken.

Så att han blir fö rvandlad till ett spö kdjur, som jag blev, sa mu mintrollet.

Prata ordentligt så man begriper nå nting, bad hemulen.

Det var fö r att jag gö mde mig i denhä r hatten som jag fö rvandlades, fö rklarade mumintrollet. Det har vi rä knat ut. Och nu ska vi kontrol lera saken genom att se om myrlejonet också blir nå nting annat.

Men han kan ju bli vadsomhelst! skrek Sniff. Han kan bli nå nting ä nnu farligare ä n ett myrlejon och ä ta upp oss allihop!

De stod en stund i skrä md tystnad och tittade på burken och lyssna de till de dä mpade ljuden dä rinifrå n. Voj, voj, sa snorkfrö ken ä ngsligt och fö rlorade fä rgen.[2]

Vi gö mmer oss under bordet medan han fö rvandlas och lä gger en tjock bok ö ver hatten, fö reslog snusmumriken. Man må ste alltid ta risker nä r man experimenterar! Tippa ö ver honom nu med detsamma!

Sniff stö rtade in under bordet och gö mde sig. Mumintrollet, snus mumriken och hemulen hö ll burken ö ver Trollkarlens hatt och snork frö ken skruvade ä nsligt av locket. I ett moln av sand ramlade myrlejo net ner i hatten, och blixtsnabbt lade snorken ett lexikon med utl ä ndska ord ö ver alltsammans. Sen rusade allihop under bordet och gö mde sig. Fö rst hä nde ingenting.

De tittade fram under bordduken och vä ntade i stigande oro. Ingen fö rä ndring.

Det var bara jox, sa Sniff.

I detsamma bö rjade lexikonet med utlä ndska ord att skrynkla ihop sig. Sniff bet hemulen i tummen av ren upphetsning.

Se upp, sa hemulen argt. Du bet mig i tummen!

Oj, ursä kta, sa Sniff. Jag trodde det var min!

Nu krullade lexikonet ihop sig mer och mer. Bladen bö rjade likna vissna lö v. Och mellan dem krö p alla de utlä ndska orden ut och bö rjade kravla omkring på golvet.

Det var det vä rsta! sa mumintrollet.

Men nu hä nde nå nting igen. Det bö rjade droppa frå n hattbrä ttena. Det rann. Floder av vatten plaskade ner på mattan så att de utlä ndska orden fick rä dda sig uppå t vä ggarna.

Myrlejonet har bara blivit vatten, sa snusmumriken besviken.

Jag tror det ä r sanden, viskade snorken. Myrlejonet kommer nog om en stund.

De vä ntade igen under olidlig spä nning. Snorkfrö ken gö mde huvudet i mumintrollets famn och Sniff pep av fö rskrä ckelse. Då visade sig plö tsligt vä rldens minsta igelkott på hattkanten. Den nosade i vä dret och blinkade, och den var alldeles ruggig och vå t.

Ett par sekunder var det dö dstyst. Så bö rjade snusmumriken skratta. Och de andra fortsatte nä r han må ste ta igen sig. De vrå lade av skratt och rullade omkring under bordet av ren frö jd. Det var bara hemulen som inte delade glä djen. Han tittade fö rvå nad på sina vä nner och sa: Ja men vi vä ntade ju att myrlejonet skulle fö rvandlas! Om jag kunde begrippa varfö r ni alltid brå kar så om saker och ting.

Under tiden vankade den lilla igelkotten hö gtidlig och lite sorgsen till dö rren och tog sig utfö r trapporna. Vattnet hade slutat rinna och fyllde verandagolvet som en sjö. Och hela taket var fullt av utlä ndska ord.

Nä r det hela fö rklarades fö r mumintrollets pappa och mamma tog de saken mycket allvarligt och beslö t att Trollkarlens hatt skulle fö r stö ras. Man rullade den fö rsiktigt ner till floden och lä t den falla i vattnet.

Det var alltså molnen och spö kdjuret, sa mumintrollets mamma, me dan de stod och så g efter den bortglidande hatten.

Det var roliga moln, sa mumintrollet lite missmodigt. Det kunde ha kommit fler!

Eller flodvå gor och utlä ndska ord, ja, sa hans mamma. Så det så g ut på verandan! Och jag kan inte begripa hur jag ska bli av med dedä r små krypen. De ä r i vä gen ö verallt och stä ller till oreda i hela huset!

Men molnen var roliga i alla fall, mumlade mumintrollet envist.

På kvä llen kunde mumintrollet inte somna. Han lå g och tittade ut i den ljusa juninatten som var full av ensamma rop, av tassande och dans. Det luktade gott av blommor.

Snusmumriken hade inte kommit hem ä n. Så na hä r nä tter vandrade han ofta omkring ensam med sig sjä lv och sin munharmonika. Men i natt hö r des inga visor. Han var nog på upptä cktsfä rd. Snart skulle han slå upp sitt tä lt vid flodstranden och vä gra att sova inomhus... Mumintrollet suckade. Han kä nde sig ledsen utan att ha nå nting att sö rja ö ver.

Just då hö rdes en svag vissling under fö nstret. Mumintrollets hjä r ta hoppade till av frö jd och han smö g sakta fram till fö nstret och tittade ut. Visslingen hade betytt: Hemligheter! Snusmumriken vä ntade under repstegen.

Kan du bevara en hemlighet? viskade han nä r mumintrollet klev ner i grä set.

Mumintrollet nickade ivrigt.

Snusmumriken lutade sig fram och viskade ä nnu lä gre: Hatten har flutit iland på en sandbank en bit nerå t floden.

Mumintrollets ö gon bö rjade lysa.

Vill du? frå gade snusmumriken med ö gonbrynen.

Om! svarade mumintrollet med en liten ö ronviftning.

Som skuggor smö g de genom den daggiga trä dgå rden ner mot floden.

Den ligger två flodkrö kar hä rifrå n, sa snusmumriken dä mpat. Det ä r egentligen vå r skyldighet att rä dda den fö r allt vatten den fylls med blir rö tt. De som bor lä ngre nerå t floden kommer att bli skrä ckslagna av detdä r hemska vattnet.

Vi borde ha tä nkt på det, sa mumintrollet. Han kä nde sig stolt och glad att gå så hä r med snusmumriken mitt i natten. Tidigare hade snus mumriken alltid varit ensam på sina nattvandringar.

Hä r nå nstans ä r det, sa snusmumriken. Dä r den mö rka strimman i vattnet bö rjar. Ser du?

Inte riktigt, svarade mumintrollet som snubblade fram i halvmö rk ret. Jag har inte nattö gon som du.

Jag undrar hur vi ska få tag i den, funderade snusmumriken som stod och tittade ut ö ver floden. Så få nigt att din pappa inte har nå n bå t.

Mumintrollet tvekade. Jag simmar ganska bra, ifall vattnet inte ä r fö r kallt, sa han.

Det vå gar du inte, sa snusmumriken tvivlande.

Det tö rs jag visst det, utbrast mumintrollet och visste ö gonblick ligen att han skulle gö ra det. Å t vilket hå ll ä r det?

Snett ditå t, sa snusmumriken. Du bottnar ganska snart på sandban ken. Men akta dig fö r att sticka tassarna in i hatten. Hå ll i hattkul len.

Mumintrollet gled ner i det sommarvarma vattnet och simmade på hundvis ut i floden. Dä r var stark strö m och ett tag kä nde han sig li te orolig. Nu så g han sandbanken och på den nå nting svart. Han styrde nä rmare med svansen och kä nde strax dä rpå sand under tassarna.

Allt vä l? ropade snusmumriken sakta frå n stranden.

Allt vä l! svarade mumintrollet och vadade upp på sandrevet.

Han så g en mö rk strö m ringla ur hatten nerå t floden. Det var det rö da fö rvandlingsvattnet. Mumintrollet stack tassen i vattnet och slickade fö rsiktigt på den.

Det var det vä rsta, mumlade han. — Det ä r ju saft! Tä nk, hä denefter kan vi få hur mycket saft vi vill bara vi fyller hatten med vatten!

Nå, har de den? ropade snusmumriken oroligt.

Jag kommer! svarade mumintrollet och vadade ut i vattnet igen med svansen i en stadig knut om Trollkarlens hatt. Det var besvä rligt att simma mot strö mmen med den tunga hatten slä pande efter sig och nä r mu mintrollet krö p upp på stranden var han fö rfä rligt trö tt.

Hä r ä r den, pustade han stolt.

Fint, sa snusmumriken. Men var ska vi gö ra av den?

Inte i muminhuset, sa mumintrollet. Knappast i trä dgå rden. Nå n kun de hitta den.

Hur skulle det vara med grottan? funderade snusmumriken.

Då må ste vi inviga Sniff i hemligheten, sa mumintrollet. Det ä r hans grotta.

Vi få r vä l gö ra det, sa snusmumriken drö jande. Men han ä r bra liten att ha reda på en så stor hemlighet.

Ja, sa mumintrollet allvarligt. Vet du, det ä r fö rsta gå ngen jag gö r nå nting som jag inte kan berä tta fö r pappa och mamma.

Snusmumriken tog hatten i famnen och bö rjade gå tillbaka utmed flo den. Nä r de kom fram till bron stannade snusmumriken plö tsligt.

Vad ä r det? viskade mumintrollet oroligt.

Kanariefå glar! utbrast snusmumriken. Tre gula kanariefå glar dä r på brorä cket. Så konstigt att se dem ute på natten.

Jag ä r visst inte nå n kanariefå gel, pep den nä rmaste få geln. Jag ä r en mö rt!

Vi ä r hederliga fiskar alla tre! drillade hans kamrat.

Snusmumriken skakade på huvudet.

Dä r ser du vad hatten stä ller till, sa han. Dedä r tre små fiskarna simmade sä kert in i den och blev fö rvandlade. Kom så gå r vi raka vä gen till grottan och gö mmer hatten!

Mumintrollet hö ll sig tä tt efter snusmumriken medan de gick genom skogen. Det prasslade och tassade på bå da sidor om vä gen och var nä stan lite hemskt. Ibland stirrade små lysande ö gon mot dem bakom stammarna, ibland ropade nå gon till dem frå n marken eller trä dkronor na.

En vacker natt! hö rde mumintrollet en rö st rakt bakom sig.

Fin! svarade han modigt. Och en liten skugga slank fö rbi honom in i skumrasket.

På stranden var det ljusare. Hav och himmel gled ihop till en enda blekblå, skimrande yta. Lå ngt ute hö rdes få glars ensamma lockrop. Det var redan på morgonsidan. Snusmumriken och mumintrollet bar Trollkar lens hatt upp till grottan och stä llde den upp och ned i det innersta hö rnet så att ingenting skulle kunna falla ner i den.

Dethä r var nog det bä sta vi kunde gö ra, sa snusmumriken. Och tä nk du, ifall vi skulle få tillbaka de fem små molnen!

Jo! sa mumintrollet som stod i grottans mynning och så g ut i nat ten. Fast jag undrar om de skulle kunna gö ra det finare ä n det ä r just nu...

TREDJE KAPITLET

Vari beskrives hur bisamrå ttan drog sig tillbaka till ö demarken och upplevde nå nting obeskrivligt, hur Ä ventyret fö rde muminfamiljen till Hatifnattarnas ensliga ö dä r hemulen hö ll på att bli uppbrä nd och hur det stora å skvä dret gick fram ö ver dem.

Nä sta morgon nä r bisamrå ttan som vanligt gick ut med sin bok och lade sig i hä ngmattan fö r att lä sa om alltings onö dighet, gick snö ret av och han dunsade i marken.

Ofö rsvarligt! sa bisamrå ttan och befriade sig frå n filten.

Så trå kigt då, sa mumintrollets pappa som hö ll på med att vattna sina tobaksplantor. Jag hoppas att ni inte slog er?

Det ä r inte det, sa bisamrå ttan dystert och drog i sin mustasch. Jorden kan rä mna om den vill, det berö r inte mitt lugn. Men jag tycker inte om att fö rsä ttas i lö jliga situationer. Det ä r ovä rdigt!

Men det var ju bara jag som så g på, invä nde muminpappan.

Ledsamt nog! sa bisamrå ttan. Det ä r inte lite jag har varit utsatt fö r i ert hus. Fö rra å ret till exempel ramlade en komet ner på mig. Det gjorde ingenting. Men som ni kanske minns, satte jag mig på er frus chokladtå rta! Det var ytterst pinsamt fö r min vä rdighet! Jag hit tar hå rborstar i min sä ng — ett synnerligen dumt skä mt. Fö r att inte tala om...

Jag vet, jag vet, avbrö t miminpappan fö rkrossad. Men det ä r inget lugnt hus dethä r. Och snö ren blir ibland tunna med å ren...

De få r inte bli det, sa bisamrå ttan. Om jag hade slagit ihjä l mig hade det fö rstå s inte gjort nå nting. Men tä nk om de andra hade sett på! Nu ä mnar jag emellertid dra mig tillbaka till ö demarken och leva ett liv i ensamhet och lugn och avstå frå n allting. Det ä r mitt fasta beslut.

Oj då, sa mumintrollets pappa imponerad. Var nå nstans?

I grottan, sa bisamrå ttan. Dä r kan ingenting stö ra mina tankar med dumma skä mt. Ni kan få hä mta mat å t mig två gå nger om dan. Men inte fö re klockan tio.

Bra, sa pappan undergivet. Ska vi bä ra dit nå gra mö bler?

Det kan ni gö ra, sa bisamrå ttan lite vä nligare. Men mycket enkla. Jag fö rstå r att ni inte menar illa, men er familj har drivit mig till grä nsen fö r mitt tå lamod. Så tog bisamrå ttan sin bok och sin filt och vandrade lå ngsamt uppå t sluttningarna. Muminpappan suckade en stund fö r sig sjä lv, sen fortsatte han att vattna tobaken och glö mde snart bort alltsammans.

Nä r bisamrå ttan kom in i grottan kä nde han sig mycket nö jd. Han bredde ut filten på sandgolvet, satte sig på den och bö rjade tä nka med detsamma. Det fortsatte han med ungefä r två timmar. Allt var tyst och fridfullt och genom rä mnan i grottans tak sken solen milt på hans en samma tillflyktsort. Ibland flyttade sig bisamrå ttan lite nä r sols trimman gled ifrå n honom.

Hä r ska jag stanna stä ndigt, stä ndigt, tä nkte han. Hur onö digt ä r det inte att hoppa omkring och prata, att bygga hus och laga mat och samla ä godelar!

Han tittade sig belå ten omkring i sitt nya hem, och då fick han syn på Trollkarlens hatt som mumintrollet och snusmumriken hade gö mt i det bortersta hö rnet.

Papperskorgen, sa bisamrå ttan fö r sig sjä lv. Jaså den stå r hä r. Nå, alltid blir den bra till nå nting.

Han tä nkte en stund till, och så beslö t han att sova lite. Han rul lade in sig i filten och lade sina lö stä nder i hatten fö r att de inte skulle bli sandiga. Sen somnade han lugn och glad.

I muminhuset hade man pannkaka till frukost, en stor gul pannkaka med hallonsylt. Dessutom hade man grö ten frå n igå r men eftersom ingen ville ha den beslö t man spara den till i morgon.

Idag har jag lust att gö ra nå nting ovanligt, sa mumintrollets mam ma. Att vi blev av med dendä r otä cka hatten ä r en sak som borde firas och dessutom blir man så lessen av att jä mt sitta på samma stä lle.

Det ä r så sant! instä mde muminpappan. Vi gö r en utfä rd nå nstans. Va?

Vi har varit på alla platser redan. Det finns ingen ny! sa hemulen.

Men det må ste det finnas, sa pappan. Och finns det inte, så gö r vi en. Sluta genast att ä ta, ungar — vi tar maten med oss.

Få r man ä ta upp det man redan har i mun? frå gade Sniff.

Var inte få nig, sa muminmamman. Samla kvickt ihop vad ni ska ha med er fö r pappa vill starta med detsamma. Men ta inget onö digt med. Vi få r skriva ett meddelande å t bisamrå ttan så han vet var vi finns.

Vid min svans! utbrast mumintrollets pappa och tog sig om pannan. Det hade jag glö mt! Vi skulle ju bä ra mat och mö bler till honom i grottan!

I grottan? skrek mumintrollet och snusmumriken samtidigt.

Ja, snö ret på hä ngmattan gick av, sa pappan. Och då sa bisamrå ttan att han inte kunde tä nka lä ngre och att han ville avstå frå n allting. Ni hade lagt borstar i hans sä ng — och allt mö jligt. Och så flyttade han till grottan.

Mumintrollet och snusmumriken bleknade och gav varann en blick av hemskt samfö rstå nd. Hatten! tä nkte de.

Nå, det ä r vä l inte så farligt, sa muminmamman. Vi gö r en utfä rd till havsstranden och tar med oss bisamrå ttans mat samtidigt.

Havsstranden ä r så vanlig, gnä llde Sniff. Kan vi inte fara nå n an nanstans!

Tyst ungar! sa pappan med kraft. Mamma vill bada. Nu far vi!

Mumintrollets mamma stö rtade ivä g fö r att packa.

Hon samlade ihop filtar, kastruller, nä ver, kaffepanna, mat i lå nga banor, sololja, tä ndstickor och allt vad man ä ter på, i och med, hon packade ner paraply, varma klä der, magpulver, vispar, dynor, myggnä t, badbyxor, bordduk samt sin vä ska. Hon fnattade av och an och grubblade ö ver vad hon hade glö mt och till slut sa hon: Nu ä r det fä rdigt! O, vad det ska bli skö nt att vila vid havet!

Mumintrollets pappa packade ner sin pipa och sitt metspö.

Ä r ni ä ntligen klara, frå gade han. Och ä r ni sä kra på att ni inte har glö mt nå nting? Nu vandrar vi!

De tå gade ivä g mot havsstranden. Allra sist kom Sniff, dragande sex små leksakbå tar efter sig.

Tror du bisamrå ttan har stä llt till med nå nting? viskade mumintrol let till snusmumriken.

Hoppeligen inte! viskade snusmumriken tillbaka. Men jag kä nner mig lite orolig!

I detsamma stannade allesammans så plö tsligt att hemulen hö ll på att få metspö et i ö gat.

Vem skriker!? utbrast muminmamman upprö rd.

Hela skogen skakade av vilda tjut. Nå gon eller nå got kom galoppe rande mot dem på vä gen, brummande av skrä ck eller ursinne.

Gö m er! skrek mumintrollets pappa. Det ä r ett odjur som kommer!

Men innan nå n hann fly uppenbarade sig bisamrå ttan med stirrande ö gon och morrhå ren på ä nda. Han viftade med tassarna och hö ll ett osammanhä ngande tal som ingen riktigt begrep, men av vilket framgick att han var mycket arg eller rä dd eller arg fö r att hade blivit rä dd. Så skumpade han vidare mot mumindalen.

Vad gick det å t bisamrå ttan? sa mumintrollets mamma uppskakad. Han som alltid ä r så lugn och vä rdig!

Att ta vid sig så dä r fö r att repet på hä ngmattan gick av, mumlade muminpappan och skakade på huvudet.

Jag tror han var arg fö r att vi glö mde fö ra mat till honom, sa Sniff. Nu kan vi ä ta den sjä lva.

De fortsatte under bekymrade funderingar vandringen mot havsstran den. Men mumintrollet och snusmumriken smö g sig fö re de andra och tog en genvä g till grottan.

Vi vå gar inte gå in genom dö rren, sa snusmumriken. Ifall DETDÄ R finns kvar. Vi klä ttrar upp på berget och tittar ner genom rä mnan i taket.

Tysta kravlade de sig upp på berget och å lade sig på indiansä tt fram mot takö ppningen. Oä ndligt fö rsiktigt tittade de ner i grottan. Dä r stod Trollkarlens hatt, och den var tom. Filten lå g slä ngd i ett hö rn, boken i ett annat. Grottan var ö vergiven.

Men ö verallt i sanden syntes underliga spå r, som om nå n hade dansat och skuttat omkring.

Det ä r inte bisamrå ttans tassar som har gjort dedä r spå ren! sa mu mintrollet.

Jag undrar om det ä r nå gra tassar alls, sa snusmumriken. De ser hemskt konstiga ut. De klä ttrade nerfö r berget igen, kastande rä dda blickar omkring sig.

Men ingenting farligt mö tte dem.

De fick aldrig veta vad som hade skrä mt bisamrå ttan så fö rfä rligt, fö r han vä grade att tala om det.[3]

Men under tiden hade de andra hunnit fram till stranden. Allesam mans stod i en klunga nere vid vattenbrynet och pratade och gestikule rade.

De har hittat en bå t! skrek snusmumriken. Kom så springer vi och tittar!

Det var verkligen sant. En riktig, stor segelbå t, byggd på klink, med å ror och sump och må lad i vitt och grö nt!

Vems ä r den? flä mtade mumintrollet nä r han hade hunnit fram.

Ingens! sa muminpappan triumferande. Den har drivit iland på vå r strand. Det ä r en present av havet!

Den må xte ha ett namn! ropade snorkfrö ken. Vore inte»Tippan«hemskt sö tt!

Tippa kan du vara sjä lv, sa snorken fö raktfullt. Jag fö reslå r Havs ö rnen.

Nej, det må ste vara latin, skrek hemulen. Muminates Maritima!

Jag så g den fö rst! skrek Sniff. Jag må ste få vä lja namn på den. Vo re det inte skojigt om den hette SNIFF. Det ä r så kort och bra.

Tycker du, ja, sa mumintrollet.

Lugn, ungar! sa pappan, — Lugn, lugn. Det ä r ju klart att mamma vä ljer namnet. Det ä r hennes utfä rd.

Muminmamman rodnade. Om jag nu kan! sa hon blygsamt. Snusmumriken har så mycket fantasi. Han klarar det sä kert bä ttre.

Nå, jag vet inte just, sa snusmumriken smickrad. Men fö r att sä ga som sanningen ä r så tyckte jag frå n bö rjan att Smygande Vargen skulle vara vä ldigt stiligt.

Nä! ropade mumintrollet, mamma vä ljer.

Ja, kä ra barn, sa muminmamman. Bara ni inte tycker jag ä r få nig och gammaldags. Jag tä nkte bå ten skulle heta nå nting som på minner om allt vi ska gö ra med den — och då tycher jag Ä ventyret skulle passa.

Fint! Fint! skrek mumintrollet. Vi ska dö pa den! Mamma! Har du nå n ting som liknar en champagneflaska?

Muminmamman letade i alla sina korgar efter saftflaskan.

O, så ledsamt! utbrast hon. Jag tycks ha glö mt saften!

Men jag frå gade ju om allting var med, sa muminpappan.

De blev alldeles missmodiga. Att segla ivä g med en bå t som inte ä r ordentligt dö pt kan betyda olycka!

Då fick mumintrollet en strå lande idé.

Ge mig kastrullerna, sa han. Och så fyllde mumintrollet kastruller na med sjö vatten och bar dem upp till grottan och Trollkarlens hatt.

Nä r mumintrollet kom tillbaka rä ckte han fö rvandlingsvattnet å t sin pappa och sa: Smaka!

M